Smått skämtsamt med en underton av gravallvar refererade jag till denna sommar som The age of heartbreak and hedonism. Det har varit ett villervalla av att bara ANDAS och ÖVERLEVA och frenetiskt bläddra i spirituella självhjälpsböcker och försöka släcka små och stora bränder. Den största branden var nog jag själv ett tag, som vanligt. Men (också som vanligt) så fräser jag FIRE WALK WITH ME (mitt favoritcitat) och skrapar mina knän på livets trottoarer, tar mig samman och låter min envishet uthärda det värsta och navigera mig ut ur misären. Så efter att ha åldrats trettio år på en sommar ser jag ett trött och härdat ansikte i spegeln. Jag ser också en person jag kan känna en sorts stolthet över att vara. För att det känns fint att fortsätta att vara sann mot sitt hjärta och våga tro att allt ska bli bättre när allt är är höljt i dunkel.

Nu, på dramatiskt maner sann till min natur kanske jag tar i i viss överkant. Det är inte som att jag stirrat döden i vitögat. Jag har blivit dumpad. Och det var en pina i stunden men såhär i efterhand någonting jag är tacksam för att det skedde. På klassiskt vis tror jag också att ALLA jag är ihop med är THE ONE. Och vad jag trodde skulle vara något sorts evighetslångt förhållande med en sorts själsfrände visade sig resultera i vad som inte ens blev mitt längsta förhållande och en person jag i slutändan betraktar som en total främling. Jag och Lykke Li har haft en intensiv sommar, jag har upprepat sex money feelings die i en cirkulär form. Men nu är det höst. Och jag har påbörjat år två på min kandidatutbildning! Jag älskar tamigfan det. Jag gör så himla mycket bra saker nu att jag vetgirigt sitter uppe till ett på natten och bara SKAPAR. Jag fann det där flowet jag sökt i en livstid, jag behövde bara halvdö först.

Så när skoskaven inte blöder eller fingrarna brinner kan jag med stillhet acceptera mig själv. Jag är tillbaka i mitt du i dig själv är något att hänga i en julgran state of mind. Klappa mig själv på axeln lite. För att jag är okrossbar av rang och trots att mycket tråkigt hänt fortfarande någon som prioriterar att vara snäll över att vara hämndlysten. Bara lite girig, och för glad i berusande känslor.

Eskapismen är min största last.

De gamla jeansen passar igen. Jag har rasat. Känner hur trögflytande min hjärna är. Tänker att det blir så när man varit superledsen hela tiden i flera månader. Min kropp fick ta smällen, det får den alltid. Vill säga förlåt för alla cigg och all öl. Vill stryka mig själv över håret, hålla mig hårt och trösta mig djupt och innerligt. Önskar att jag kunnat rå om mig själv som en annan människa. Säga att fårorna i ansiktet går att glömma, de är inte viktiga. Fårorna i hjärtat behövde läka först.