Hej och HÅ vad vardagen snurrar på. Jag har återvänt till min slitsamma strävan att utvecklas till någon sorts bildad människa. Ikväll har jag till exempel djupdykt i fyrtio sidor enträgen metaredogörelse för lingvistikens och semiotikens sällsamma samspel. Jag min sjuke fan älskar det såklart, och sitter på kammaren och funderar och filosoferar över vad som är och vad som inte är. Med ens mår jag fantastiskt, allt som krävs är peace of mind nog att gräva lite i mina tankar. I fredags hade jag en smärre uppenbarelse på vår föreläsning om idéhistoria kopplat till visuell kommunikation och ville givetvis byta livsbana tvärt. Jag vet att jag besitter tankeförmåga nog att kunna hänge mig åt filosofi, men knappast metod eller tålamod. Jag är så vetgirig men så himla otålig. Hjärtat slår så fort och jag vill bara sluka allting med hull och hår helst igår när jag väl kommit igång.

Med det sagt börjar jag sakteligen bli mig själv igen. The age of heartbreak and hedonism (dvs min sommar, som jag nämnde i mitt senaste inlägg) börjar släppa sitt krampaktiga hjärngrepp om mitt väsen. Jag vågar mig på att tänka att jag både är hel och dessutom oslagbar. Tjugofem år och modigare än någonsin, med en livslusta vars like aldrig skådats. Jag ser till och med fram emot saker. Det gjorde jag inte för ett par månader sedan. Som alltid efter stora och dramatiska uppbrott känns det som att jag vänt ett gammalt liv ryggen, hur främmande den tanken än är känns det oftast som att jag inte var mig själv. Vilket jag förmodligen heller inte var. Jag vet att jag tenderar att reducera mig, för att förenkla saker. Men i långa loppet blir det ett långsamt skott som letar sig djupt in i köttet i foten där jag till slut inte ens kan stå på den.

Uppbrott, benbrott, stenbrott. Jag bryter nya marker nu.