Mitt i själva navet av vad som hade kunnat klassas som ett av mitts livs större misärer hittills (jag har trots allt några bakom mig vid det här laget) har jag bestämt mig för att återerövra mitt eget öde. Förlika mig vid vetskapen om att jag förmodligen kommer att fortsätta att enbart skriva om mig själv, axla detta öde som fullblodsegoist. Här, i denna kropp, finns för mycket att förhandla med för att någonsin kunna gå utanför den. Kanske är det reserverat andra människor, att kunna avhandla andras liv och öden. Jag är inte en av dessa. Förlåt omvärld, jag är för upptagen med mitt eget.

I denna rasande takt av händelser som, lagt i någon sorts tidslinje skulle kunna samlas under namnet Anna Stohrs rykande färska ungdom (eller vad jag alltid drömt om att göra parafras på; The rise and fall of undertecknad, ni vet vad jag heter) skedde för många halvtrauman för att någonsin bli någon som lyckas skriva om andra. Jag har försökt kämpa emot detta länge, men jag ger mig nu.

Hur som haver. Betraktat utifrån skulle min tillvaro de senaste månaderna kunna betraktas som förstklassigt manusmaterial till en dramaserie för folk över tjugo års ålder. En inte fullt så härdad, av livet kantstött individ skulle förmodligen ha kreverat för längesedan. Lyckligtvis överträffas min seglivade själv enbart av min envishet. Jag är ännu här, förmodligen genomsvettig efter att ha idiotcyklat tre gånger så snabbt som jag förmodligen behövde genom Malmö. För evigt inbillningsstressad, för evigt lite moloken på insidan men drabbande extrovert på utsidan, avhandlandes femtioelva ämnen samtidigt. No rest for the wicked.

Jag är själva sinnebilden av en stark människa. En vit medelklass sådan förvisso, men ändå en som i någon mån anses stå pall för mycket. Mycket psykiskt slit och mycket rumsliga bekymmer. Som bara kör på som en jävla force of nature och obevekligt fortsätter att leva trots att allting tar emot exakt samtidigt. Jag är så lång att jag når mark i varenda hav. Alltid rustad för katastrof, redo för universums alla stormar. Vore jag ett väder hade jag förmodligen varit så skoningslös att jag ödelagt en kontinent på en sekund.

Själva sinnebilden till trots, så ÄR jag da facto inte alls en stark människa. Jag är egentligen bara jätteliten och svag. Trots min hårda käklinje och dräpande framtoning, är jag verkligen bara den här blödiga ordbajsaren jag utger mig för att vara. Jag vet liksom inte hur jag parerat livets missöden? Det har gått på något jävla vis bara. Priset jag betalat är en sorts evig inre misstro gentemot mig själv.

Jag vet att detta urlakade självförtroende försöker övertyga mig om att det enda jag har att bidra med till jordelivet är att vara en destruktiv kraft vars like aldrig skådats, men jag har slutat att lita på vad jag intalar mig själv. Den här självkritiken vet liksom inga gränser. Och på något vis har jag lärt känna den, börjat förstå hur irrationell den är. Min sport är att försöka lura detta slukhål till självförtroende. En gång för faktiskt inte alls länge sedan, så satt jag och grät hulkandes i en soffa (som i ärlighetens namn var min egen, jag gjorde det jävligt mycket ett tag). Mitt i den där misären som jag fattade var slutet på något jag klamrat mig fast vid alldeles för länge slogs jag av någon sorts mental ljusglimt och införlivades i tre sekunder med en fantastisk självkänsla. Så då gjorde jag precis som jag alltid gör; skriver en mobilanteckning. I detta fallet såg den ut såhär:




Nästan lamslagen av förvåning över att jag visat tillstymmelsen till att vara sådär genomsnäll och riktigt peppande gentemot mig själv fortsatte jag att känna mig någotsånär... Upplyst? Hade jag smakat livets sötma i den tillvaro där en inte evigt är sin egen största kritiker?

Hur som helst, daterad en vecka senare vid ett klockslag som enbart vittnar om fylleslag, hittade jag senare (långt senare) någon sorts uppföljare:

Såhär i efterhand tycker jag att detta är HUTLÖST roligt. Alltså verkligen, det gör jag. Den här lilla monologen min självkänsla för med min hjärna är snudd vid komisk att bevittna. Som någon sorts bisittare sitter också mitt alldeles ordinär vanliga jag här, som bara är här för att njuta av underhållningen. Fattar ni hur mycket Freud hade ÄLSKAT mig? Här presenteras liksom alla mina jag och sidor, i vilt slagsmål med varandra. På något vis känner jag ändå en sorts stolthet tror jag. Vågar jag dra detta så långt att jag kallar mig själv intellektuell? Oavsett hur fallet är kommer jag att kriga vidare, slåss lite med mig själv då och då och fortsätta att författa mobilanteckningar för att föreviga mitt förvirrade sinnestillstånd.