I varmaste sommarnatten på decennier, överträffad med decimaler sitter jag, precis som alltid, decimeterdjupt i sätet på en landsortsbuss. Hjärtat fylls med någonting som smakar som nostalgi. Glädjen griper efter mina fingrar. Här föddes ju jag, här bor om inte hela mitt väsen kanske majoriteten av det. Min personlighets hemvist är dammet möglet tuggummikletet under ett säte på en buss som smälter in i landskapet som en lykta smälter in i natten. Allt är som det ska, tanken, detta ihågkommande gör mig euforisk. Jag känner vad jag kan föreställa mig att andra känner när de kramar sina mor- och farföräldrar (det även jag känner när jag kramar mina mor- och farföräldrar). Här finns rot och ursprung och essens. Här formades jag. Det är som om jag vore född på en busshållplats som Gud och till och med Jesus glömde.

När det är kolsvart av natt på andra sidan en repig glasruta och jag och mina funderingar får åtnjuta trettiofem minuter av den yttersta kvalitetstid. Stilla fångade i ett förargelseväckande färdmedel. Då är jag verkligen jag. Här föddes mitt djup. Inte att undra på, när jag spenderade barndom och ungdom med att sitta på bussar, stirra på åkrar och TÄNKA. Jag byggde meningar i mitt medvetande, pusslade med ord och ton. I min hjärna, för min hjärna. Pusselbitarna faller på plats, allihopa samtidigt, som om jag inte ens öppnat kartongen innan. Hela pusslet är FÄRDIGT på en millisekund och som vanligt så sköljer mina insikter över mig, aggressivt och slagkraftigt. SÅKLART har detta format mig och allt jag är. Det blir glasklart. Vad annat kan resultatet bli, än den som är den som jag menar verkligen alltid är den som möts av suckar och blickar och ögonglober som inverteras för att de rullas så långt bakåt. För att jag ska vrida och vända och analysera och tänka ihjäl och itu och isär tamigfan allting som bara går att tänkas.

Mamma och pappa jag klandrar er inte. Jag har älskat min uppväxt på landet. Men nu vet jag. Grubblaren i mig föddes på buss trehundrafemtioett. Tjugofem minuter till stan, trettio till skolan. Tio år senare är bussen gul, den ska förmodligen matcha rapsfälten som kantar mitt nya landskap. Den inflyttade Skåningen som nu är jag arbetar hårt på assimilationen. Lika snabbt som jag blev Glenn i GBG blev jag Zlatan i Skåne. Vokalerna blev släpiga. Älvsborg blev Øresund. Ashes to ashes, jag bytte en bro mot en annan.

Broarna består. Landsortsbussarna likaså. Allting ser annorlunda ut men under skalet har ingenting förändrats. Ett scenbyte är, på sin höjd vad som ägt rum. Samma hjärta samma smärta samma bussåkande. Livets stora cirkel ryms numera på 130 mellan Lund och Malmö. Mellan ett nytt arbete och ett nytt hem. Samma gamla jag, för evigt expanderande men med en kärna för evig för att helt kunna förnyas. Starkare än tusen atombomber, mer seglivad än cesium. Här ska jag sitta, alltid på väg, alltid på en buss. Gud glömde mina platser men jag hittade dem själv. Den himmelska kompassen ska ånyo segra. Tillsammans bryter vi nya vägar.