Efter en livstid spenderad som en ytterst medelmåttig student, vars mediokritet enbart överskuggats av min rycker på axlarna, slänger med håret och dricker en kopp russian earl grey från lipton i påse istället-attityd till allt vad studieprestation heter kan jag med glädje meddela min omvärld att jag om en ynka veckas tid fullföljt mitt första år på mitt kandidatprogram på universitetet.

Detta kandidatprogram som skrämt mig i fyra års tid. För att jag helt enkelt varit övertygad om att jag aldrig skulle klara av det, mest på grund av att det enda jag gjorde på lektionerna i grundskolan OCH gymnasiet var att titta ut genom fönstret, rita karikatyrer av mina vänner i mitt anteckningsblock och försöka inflika någotsånär intellektuella kommentarer när min lärare spände ögonen i mig för att övertyga min omgivning om att jag visst hade en uppfattning om vad som försiggick i det fysiska rum jag befann mig i.

Jag har haft svårt att koncentrera mig så länge jag kan minnas, och förmodligen en livlig fantasi ännu längre. Det var sällan under mina skolår som det som sades på lektionen kunde bli mer intressant än de tjugo konversationer jag simultant förde med mig själv i mitt huvud. Få saker kunde bryta igenom min bubbla, och de enda gånger jag egentligen ville delta i undervisningen var när jag intresserades av vad den handlade om. Vilket var ytterst sällan. Jag måste helt enkelt ha varit en mardröm till elev att ha att göra med mellan the tender age of sex år gammal till nitton. Ett unisont förlåt till mina lärare, det var inte ni, det var verkligen bara jag (eller nä, det var faktiskt några av er). Det här, i kombination med ett inte direkt fantastiskt psykiskt mående under gymnasiet har bidragit till att jag dels inte har speciellt bra betyg och att jag dels alltid tänkt att jag inte är alls bra på att utbilda mig. Att jag kan skriva för att rädda mitt liv och plöja böcker när jag får feeling, men inte är vare sig läkarmaterial eller någon framtida forskare.

Men efter tjugofyra år på jorden hände någonting. Förmodligen mognade jag, skapande en tillvaro som var raka motsatsen till det rotlösa liv jag levt det senaste halva decenniet och mådde bättre än på länge. Och plötsligt så har jag gått ett år på ett universitet, inte bara gjort bra ifrån mig utan dessutom ÄLSKAT det. Det har varit hemskt och jobbigt och så utmanande att jag gråtit flera gånger om, men ack vad detta har berikat mig och återuppbyggt mitt studiesjälvförtroende OCH fått mig att känna att jag faktiskt både är helt okej på att plugga och kanske dessutom är lämpad för denna ädla uppgift. Denna vinstlott har dels urholkat mig energimässigt eftersom universitetsstudier visat sig vara någonting av det svåraste jag gjort (jag har noll ork och ingen lust att göra någonting annat än att ligga under en buske och lyssna på P1 de kommande tre månaderna) men också gjort mig ändlöst stolt över mig själv. Tänk att jag kunde? Det trodde jag verkligen aldrig.

Ett år senare är jag en person som på fullaste allvar tycker att semiotik är jätteintressant och att studier är någonting som skänker mig mycket glädje. Min flickvän, musa, sambo och livskamrat har alltid varit en stjärna inom allt vad skolväsendet heter (hon ska trots allt bli lärare, jag hoppas att hon slipper möta någon som är som jag var i skolan) och har under de senaste två terminerna rott iland 90 högskolepoäng. Vi båda två är värda en mindre applåd, lyckönskningar till nästa läsår och en stående ovation i minst sju sekunder. På grund av avsaknad av publik att jubla för oss köpte vi två snordyra gurkbaserade cocktails uppkallade efter en favoritskådespelare och en nötmix som kostade fem gånger vår vanliga Willysbudget. Ack vad jag ser fram emot ett liv ej präglad av denna knappa ekonomi vi har för tillfället, då ska jag unna mig både två drinkar i bar OCH kanske en middag under samma kväll (och kanske, kanske, kanske en stapelaccessoar som inte är lika fake som min studielusta var för sju år sedan när jag ordbajsade mig genom uppsatserna). Denna dröm om vad som skulle kunna vara är vad som får utgöra motivation till mina stundande två år på Malmö Universitet och Linneas fyra år på Lunds. Jag ser fram emot och hoppas att det kommer en dag där vi har varsin examen utan att min hjärna bjudit på mental härdsmälta eller att min bräckliga kropp som hanterar stress lika bra som en hasselmus klappat ihop totalt.

Så den här sommaren, som officiellt startar om en vecka då studierna är avslutade ska jag ägna åt att sippa vatten snarare än kaffe (någonting min hud förmodligen kommer att ta emot med tacksamhet), sova längre än till sju på morgonen och fröjdas åt uppdraget som är att jobba på restaurang där jag slipper tänka på varesig frågeställning eller källförteckning. Bara hälla upp lite öl, tugga i mig några pommes och hälsa gäster välkomna med en klyscha på min hittepåskånska jag så lätt faller in i när jag blir mitt servicearbetande jag. Snart avviker jag från den akademiska banan för tre ljuva månaders uppehåll där jag ska fokusera helhjärtat på att vara en inflyttad Malmöit som älskar bananer och magasin. Vi ses i solen!