OM VÅREN



Vintern var så lång.

Jag är så svensk. Jag är så präglad av denna kultur, alla samtal om väder. Om solsken och om mörker och duggregn och nederbörd. Det har fastnat i mig, som saltstänk i håret. Vintern var så lång och sakta slutade mina fingrar att vara fingrar och blev istappar. Mitt rågblonda hår blev till snö. Min vitaminfattiga hud blev till asfaltsdamm och aska. Allt väderdiskuterande, i mitt iskalla land gjorde mig lika kylig.

Jag bytte färg från rosa till grå. Jag sögs upp av vävtapeten på väggen i min lägenhet. Lika fläckad av smuts från årtionden tillbaka. Torrare och torrare och torrare. Lika kall och mörk och ensam och svårgenomtränglig som det land där vintern börjar i oktober och slutar i maj. Lika svår att se in i, som dimma vid kusten.

Det är kaffefläckar på soffan. Det syns inte. Solen skiner aldrig på den. Jag är ärrad i ansiktet, det är gropigt och ytan är ojämn. Min yta, min besatthet, min ångest. Jag väger tio kilo mer än vad jag trodde att jag någonsin skulle våga. Jag vågar, jag lever. Hjärtat det bultar långsamt och svagt, men det slår. Mina gamla jeans är för små, det bekommer mig inte längre. Jag har annat att leva för nu. Min identitet är förflyttad från kropp, denna flyktiga kropp så full av hål och ojämnheter. Min yta är mitt ansikte men den har reducerats till en duk. Det är bara en utsida, det är bara en utsida, det är bara en utsida. Den är inte jag.

Jag känner mig som en konstnär. Kanske inte fullt, men tillräckligt mycket. Jag röker på balkongen, det blåser in genom fönstret. Solen rör vid mig, värmer mina frusna kinder. Jag tänker att jag struntar i att försöka bli en fulländad kreatör, det blir man nog aldrig. Jag tänker att jag har så mycket att skratta åt. Jag har för mycket att glädje i mitt bröst för att låta denna vintersorg förstöra mig. Snälla hjärtat bulta lite till bara.

Jag trodde aldrig att det skulle bli vår. Vintern var så lång. Solen har börjat titta fram igen, isen i mig smälter, rinner ur mig. Försvinner kanske helt och hållet snart, snälla solen stanna kvar, jag klarar inte en dag av snöfall till. Jag dricker kaffe ute och har lagt prosecco i kylen. Jag har någonting att fira och jag känner hur mitt hjärta börjar tina. Jag vill sluta vara kall och rädd och ledsen. Jag vill spira, som knopparna på trädet nedanför balkongen. Det har stått kalt och kallt och grått och ensamt hela vintern. Det klarade sig ändå.

Precis som trädet vill jag börja att växa igen. Efter denna evighet av vinter. Den var så lång.
Hjärtat sitter kvar, det kanske slår lite snabbare nu. Jag kanske kan våga lita på, och tro, och hoppas att det blir bättre. Det finns så mycket glädje, jag kan nå den nu, ta den tillbaka, kräva att den stannar och aldrig ger sig av mer.

Gräset blir grönare, det blir mitt hår också. Rören i huset är för gamla. Jag är för gammal. Jag fyller tjugofem. Tänk om livet tar slut vid tjugoåtta? Tänk om jag blir hundra och lever i sjuttiofem vintrar till. Tänk om glädjen aldrig lämnar mig igen. Tänk om sommaren står för dörren, tänk om jag får värma mig i flera år till. Tänk om jag aldrig mer blir is.

Vintern var så lång. Våren för långt borta och kändes omöjlig att vänta på. Det känns som att jag väntat i flera år. Väntat och väntat och väntat och väntat.

Men den kom till slut. Precis som året före detta.
Och det innan det.
Och det
innan
det.