Mitt höstmys består än så länge av en idel rinnande näsa. Inatt sov jag i tjocktröja och spenderade första halvan av sömnen med att frysa ihjäl och andra halvan med att dränkas i svett. Hur som helst - sedan jag kommit hem från Italien så hann jag med en spontantur till Malmö dit min syster flyttat och Alice sedan länge bor! Vi var på livets hiphopklubb (har nog aldrig haft så roligt ute i Sverige), käkade falafel (så billigt?? Jag kan inte släppa det? Rulle för trettio kronor??? Måste flytta dit), drack vin, gosade med hennes kattunge, drack kaffe, var på loppis och hängde runt och hade det bra. Idag är det onsdag (tror jag) och Sofia kommer till Halmstad, och imorgon åker jag med henne tillbaka till Göteborg för på fredag ska jag på Kent! Whoop!


Alltså hörrni jag är hemma!!! Vill helst åka tillbaka redan imorgon. Men det ska jag tyvärr inte göra. Imorgon ska jag istället blogga lite mer.

Baby I'm coming hooooome! På schemat står time to slay på hemmaplan ett litet tag, vi får se hur länge jag kan hålla mig. Nu ska jag höstmysa ihjäl!!! Och kanske göra en jättefin grej med mitt hår, ni ska få se!

Det här ska verkligen bli mitt nya motto.





Jag har nästan lite svårt att tro på det själv - men när jag författar det här inlägget så är det ynka fem timmar kvar tills det att jag åker tillbaka till den här fantastiska platsen.

När ni läser det här så är jag förhoppningsvis framme på plats på ett av de mest magiska ställena jag någonsin varit på. Utomjordiskt vackra och helt sjukt pittoreskt idylliska Castello di Tagliolo som ligger i den lilla staden Ovada i norra Italien. Mitt favoritland av de jag (hittills) besökt (notera att jag ännu aldrig varit i Ryssland, så Italien ligger etta än så länge). När jag kommer hem igen så ska jag bombardera den här bloggen med bilder! Men just nu ska jag nog mest bara dricka vin, ha det skönt och njuta av den totala frid som infinner sig i kroppen när en får befinna sig på en sådan här plats.

Vet ni vad?! Igår upptäckte jag en roligt sak.

Jag vaknade med livets förkylning igår morse. Varföööööör tänkte jag i mitt stilla sinne och gick till jobbet, arbetade i nio timmar, gjorde femtio tusen ingefärashots som jag hävde i mig och gick sedan hem igen. Jag fick med mig en massa goda grejer hem med, jag älskar verkligen att jobba på veganrestaurang. Väl hemma hoppade jag i badkaret (som de flesta dagar, jag älskar att bada), käkade min medhavda potatis och tittade på det nya avsnittet av American Horror Story som släppts under natten.

Jag sett fram så olidligt mycket mot säsong 6. Jag har ärligt talat inte sett alls mycket av säsong 5 eftersom jag inte hunnit, men sparar den till senare, eller tar den parallellt med den nya. Jag ÄLSKAR att de valt att tolka Roanoke-mysteriet i den här säsongen. Så - omåttligt pepp började jag titta, gillade direkt stämningen (väldigt Blairwitch Projectig på flera sätt? Huvaligen), var glad att Misty Day och Laaaana Banaaaana delar karaktär, var glad att de är bra på att casta spännande människor men jag bokstavligt talat skrek av glädje och förvåning när jag såg scenen ovanför. Trodde knappt mina ögon - men visste att jag omöjligt kunde ha fel, spolade tillbaka, pausade och tog en screenshot. Och vad ni ser på badrumsbänken är tre produkter ur The Body Shops serie Fuji Green Tea. Den lanserades när jag jobbade där, det är min absoluta favorit av alla TBS-dofterna och att se den där i rutan i en så stor serie kändes lite som att se sitt barn på teve!

Som ni vet har jag ju inga barn. Men jag kan tänka mig att det är lite så det känns. Fuji-serien är mitt lille barn som helt plötsligt och utan förvarning bara ploppar upp i en av världens största serier. You go Fuji.


I mitten av juli så var jag ute på en liten roadtrip med Sunnis och Angelina (de två personer jag ständigt och helt rättmätigt refererar till som mina bästa vänner i hela världen) eftersom vi skulle på en dagsutflykt till Kullaberg för att fira att jag fyllt år. Är en uppvuxen i Halland är en väl van vid det faktum att din bil går mycket saktare än vanligt när en kör uppför hallandsåsen, och mycket snabbare än vanligt när en kör ner igen. Så när vi satt där i Angelinas lilla blå bil och kämpade oss uppför krönet så såg vi någonting som låg slängt i väggrenen ett femtiotal meter framför oss. Vi spejade frenetiskt för att försöka urskilja vad det var som låg där, och när vi kom jämsides så såg vi att det var en halv demolerad vattenkanna. Ibland säger jag helt ogrundade saker - som att jag själv inte styr över mina ord, och i just den sekunden så hörde jag mig själv yppa VATTENKANNA, VILL HAAAAA. Haha, jag blev lika förvånad som de andra. Jag vet inte riktigt var det kom ifrån, men i stundens hetta var det ganska så roligt.

För allas info: Jag har inte sett på det hypeade programmet Morran och Tobias. Mest för att jag är trött på att transkvinnor ständigt förminskas genom att göras till ett skämt, som jag inte tycker är speciellt roligt. Jag vill backa transpersoner och har därför valt att bojkotta Morran och Tobias. Men trots detta så säger jag vill haaaaaa (som kommer från serien) i tid och otid. Och det där vill haaaaa dyker upp i mitt huvud när jag ser fina saker. Så när jag såg de tre glasvaserna som finns med i Ikeas släpp av sitt senaste designsammarbete Svärtan så var det precis de två orden som for genom mitt huvud. Så fina! Tänk en tunn grön kvist i dem, på en fönsterbräda. Eller att ha drycker i (rödvin kom genast upp i tanken, höhö) på bordet när en njuter på en av sina fabulösa middagsbjudningar! Som jag har så himla ofta.

Men glasvas i alla fall, så go och funktionell uppfinning. Och ack så vacker.

I don't mean to be political but what if everyone had basic human rights?

Jag önskar att jag på ett mer naturligt sätt kunde blogga om sämhällsaktuella frågor, politiska frågor och så vidare - men jag tycker att det är för svårt. Jag kommer självklart fortsätta ATT göra det, men trots att jag är insatt i många frågor så känner jag att jag inte är tillräckligt insatt för att kunna liksom föra någon ordentlig tes. Detta i kombination med att jag i nio fall av tio tillhör förtryckarsidan (då det enda förtryck jag egentligen utsätts för är kvinnoförtryck) gör att jag faktiskt gör bäst i att vara tyst och istället lyfta andra människor som talar från egna erfarenheter.

Jag vill verkligen ägna mitt liv åt kampen om allas lika rättigheter. Jämställdhet är svaret på väldigt många av världens problem, och jag är övertygad om att det är rätt ände att börja i. Och inte för att det skulle lösa världsproblem - utan för att det är 2016 och människor fortfarande värderas olika på grund av olika faktorer. Alla är människor. Punkt. Där slutar det. Alla är människor är därför förtjänar alla rätten till lika bra liv. På grund av att jag hyser denna "radikala och extrema åsikt" blir jag ofta kallad för PK-hora och vänsterhora och alltid någonting som börjar med något politiskt och slutar med hora. Jag är politiskt engagerad men jag är inte hora. Det är dock inte fel på att vara hora, och sexarbetare förtjänar också att ha det bra (men det tar vi en annan dag).

Hur som helst - jag är sprungen ur en samhällsengagerad bakgrund med en familj som alltid värderat att hålla sig uppdaterade om omvärlden. Detta har varit en grundpelare i min uppväxt. Men det faktum att jag besitter väldigt många privilegier på grund av att jag är vit, cis, medelklass, aldrig behövt oroa mig för ekonomi, alltid haft ett socialt skyddsnät, alltid haft föräldrar som stöttat och så vidare så gör det att det blir problematiskt när jag ska belysa sådana här ämnen. Jag har inte erfarenhet av de här förtrycken och därför är det inte jag som ska prata om dem. Jag kan bara berätta om hur det är att bli förtryck som kvinna, men jag kan aldrig berätta om hur det är att bli förtryckt som till exempel rasifierad eller transperson (förlåt för övertydligheten men jag vill bara försöka förklara på ett någorlunda pedagogiskt sätt, jag vet att jag har äldre släktingar som läser min blogg och inte är lika insatta så jag vill försöka framhålla det någorlunda pedagogiskt så att alla ska förstå).

Så nu tänkte jag länka till tre av de coolaste och mest viktiga aktivisterna jag vet, som är så bra på att förklara, utbilda och ta upp problem (som jag aldrig ens förstått existerat, fattar ni hur sjukt det är? Fattar ni hur bra en har det om en helt oberört kunnat passera förbi så mycket av den skit så många människor får utstå).

Steffi Aluoch, Nazli Moloudi och Freja Lindberg

Vad de här personerna kämpar för är någonting så extremt viktigt att de alltid måste lyftas fram! Följ dem, läs vad de skriver och alliera er med dem i kampen om att göra samhället bättre. Se ditt eget ansvar och gör det du kan - speciellt om det är att lämna plats.
Idag har jag haft en riktig rant-dag. Mest av allt genom Facebook men också mycket i mitt eget huvud.

Allting började med att jag läste en post som en av mina vänner delat. Det handlade om en ofantligt dålig SVT-artikel rörande könsbekräftande vård. Alla fel som kan begås hade gjort det, rent formuleringsmässigt. Det är precis den typen av ignorant journalistik som är livshotande skadlig. På ett sätt tycker jag att det är jobbigt att skriva det här eftersom jag inte har tolkningsföreträde i frågan (då jag är cisperson, det vill säga att jag identifierar mig som kvinna vilket är det kön jag blev tilldelad vid födseln), men då jag har som ambition att en dag bli journalist så väljer jag att på något vis försöka tala ur ett "journalistiskt perspektiv". När en story främst handlar om transpersoner så är det liksom kritiskt avgörande att transpersoner själva får bli hörda, inte talade över huvudet på. Framhålls det även (som det gjorde i reportaget) att folk ångrar könskorrigering så känns det även grundläggande att belysa i vilken utsträckning detta gäller, och samtidigt förmedla i vilken utsträckning folk INTE ångrar den utan upplever en ökad livskvalitet. Jag blir så jävla förbannad på sådant här, när folk inom media inte är kritiska och gör nog med research - och sedan inte för sitt liv kan förstå vilka konsekvenser det får. Om jag en dag blir journalist så tänker jag vara så jäääävla noggrann med att allting alltid ska bli rätt, för att inte någon ska skadas av min ignorans. För det är ignoransen som är den farligaste. Det är likgiltigheten, de som inte tar ställning och på så vis ställer sig på förtryckarnas sida. Detta känns extremt paradoxalt, vill jag bara påpeka igen nu när jag som cis skriver det här. Men folk måste verkligen börja tänka ett steg till om vi ska kunna skapa någon sorts förändring till det bättre.  

Jag skäms så mycket för att jag i största delen av mitt liv tänk på transpersoner som "folk födda i fel kön", jag är så ledsen över att utbildningen då jag gick i skolan var så bristfällig rörande könsidentitet, och framförallt så skäms jag över vad jag på grund av min okunskap har bidragit till. Bara att en som cis kan ta så mycket för givet är ett tecken på hur mycket privilegier en besitter. Jag skäms över att jag fortfarande felkönar folk i mitt huvud, och gör antaganden baserade på folks yttre attribut. Jag försöker bryta de mönstren som sitter hård inpräntade i mitt huvud dagligen, och sakta går det framåt.

Det tåls att upprepas tusen gånger om, men sitter du i den maktposition där du har möjligheten att ta saker för givet så besitter du ett enormt ansvar. Detta gäller oavsett vilket typ av förtryck det handlar om. Är du inte den som drabbas själv så har du verkligen ett extra stort ansvar att se till att minimera den skada du gör, för att ingen ska behöva lida. Resonemanget "det är jobbigt att säga hen för det är ett nytt ord" är bullshit. Resonemanget "men det är svårt för mig att kalla någon annan för ett annat pronomen" är ännu mer bullshit. Resonemanget "hen/andra könsneutrala pronomen är bara fjant" dödar människor - och har du svårt att förstå detta så beror det på att du aldrig själv behövt erfara.

Jag vill säga tack från djupet av mitt hjärta till alla de av mina vänner som identifierar sig själv som trans/ickebinära som lärt mig ALLT, och till de aktivister som genom sociala medier dagligen får mig att ifrågasätta normer, lära mig att göra om och göra rätt den här gången, och belysa varför det är så jävla viktigt att som cis backa andra i den här kampen. Jag lovar och svär att jag alltid, alltid, ALLTID kommer att stötta er och kämpa med er till den dag vi alla kan få leva på samma villkor.

Är du precis som jag vit, cis, allmänt normativ och extremt överpriviligerad men vill vara med och minimera den skada du gör? Läs på! Utbilda dig. Det finns så jäkla mycket bra instagramkontot att följa (det är där jag lärt mig allting verkligen). Lär dig om vilka förtryck som finns så att du bättre kan förstå dem och därmed vara med att minimera ditt eget bidragande till dem. Lyssna till dem vars liv, historier och aktivism du kan lära dig av (men kom ihåg att det inte är folks skyldighet att utbilda dig, så ta det varsamt och behåll en öppen inställning).

Solidaritet kommer att förändra världen, kärleken kan segra.




Jag var jättepretto när jag var yngre. Urtypen av en hipster verkligen. Som brydde mig så mycket om min egen påhittade image som ändå typ inte fanns. Jag tyckte att det var så viktigt att verka genomtänkt och påläst, poetisk och cool. Jag är en seriös person som alltid haft självdistans men ändå tagit mig själv på stort allvar. Med åren har detta avtagit, och i takt med en självkänsla jag så sakteligen byggt upp och numera förlitar mig på så tänker jag väldigt sällan på hur jag ska uppfattas, vad folk ska tycka och tänka om mig och vad som ens är min image. Alltså på allvar, hur tänkte jag? Vem HAR ens en image? Som är en totalt okänd person från en liten stad i Sverige som mest haft typ ett par hundra bloggläsare och 900 följare på Instagram. Så töntigt verkligen. Detta (och väldigt mycket andra osäkerhetsgrejer jag haft för mig i mitt liv) skyller jag på rådande samhällsstrukturer, som från barnsben lyckats övertyga mig om att som kvinna är alltid mitt utseende och andras åsikt om mig den primära fokusen i mitt liv. Så i takt med Mitt Stora Feministiska Uppvaknande som skedde någon gång för typ tre år sedan så har jag omvärderat väldigt mycket. Och det har resulterat i att jag har mycket mer självdistans. Jag tar mig inte på enormt allvar och jag accepterar att ingenting är bestående. Vill jag göra någonting så gör jag det, oavsett vad det resulterar i att folk har för tankar om mig. Så HUR är detta relevant tänker ni kanske? Vart vill hon komma nu?! Sluta skriva och kom till saken människa kanske går genom era huvuden. 

I samband med Det Stora Uppvaknandet någon gång för tre år sedan började jag att tatuera mig. Dels för att jag tycker att det är fint och alltid velat ha tatueringar, och dels som ett återtagande av min kropp som jag då även började acceptera och arbeta tillsammans med istället för emot. Jag började smått med ett litet ankare och sedan har det rullat på. Jag har gjort ett par stycken ett par gånger om året och fram tills i förrgår hade jag elva stycken. I lördags med andra ord, då jag fick chansen att göra det hos en bra studio till ett bra pris i samband med en minifestival i Halmstad. Så jag gjorde fem till.

När man har en såpass liberal inställning till kroppskonst som jag har och dessutom inte tycker att det ÄR någon big deal att tatuera sig så förslappas ens inställning till tatueringar ganska drastiskt. Alla jag känner som är över tjugofem och själva inte tatuerade basunerar gärna "HAR DU TATUERAT DIG IGEN?!?!?!" när de får syn på att jag skaffat något nytt. Vissa tycker att det är roligt att jag gör det så ofta och vissa tycker att det är dumt gjort (min far bland annat, som aldrig heller drar sig för att berätta det för mig). Jag gillar när folk tycker att det är roligt, men överlag så skiter jag i andras åsikter. Min kropp är mitt val och bara mitt, och med den gör jag vad jag vill. En dag kommer jag att vara död och min kropp helt uppslukad av jorden igen, och då spelar det ingen roll hur den såg ut när jag var i livet. Ashes to ashes (dust to side chicks!!!!!!! SLAAAAY. Förlåt, kunde inte hålla mig) liksom. Så nä - jag bryr mig inte så mycket om vad jag tatuerar. Jag gör det för att jag tycker att det är fint, för att det får mig att tycka bättre om min kropp. För att varje människa kan få vara ett konstverk om den vill. Då jag inte gör någon hemlighet av att jag bryr mig om mitt utseende och min look så tycker jag att det är väldigt viktigt att de tatueringar jag skaffar passar resten av mig (utöver det är motivet inte dödsviktigt, utan jag väljer det jag i stunden är sugen på som jag tycker blir kul). Detta har resulterat i att jag bara har väldigt små och bara i svart. Och för att det gör så jävla röv-ont att jag aldrig skulle klara av att göra någonting större. Så när jag tatuerar mig ser jag det dels som någonting som förhöjer mitt utseende samt ett statement i sig. För att jag på riktigt tycker att det är givande att provocera alla dem som predikar om hur en förstör sin kropp när en tatuerar sig (önskar att jag fått en krona varje gång någon sagt det till mig, då hade jag varit rik nu och kunnat göra ännu fler tatueringar), och för att det är så jävla viktigt att folk slutar att neka kompetenta människor anställningar just för att de har valt ett fysiskt uttryck för sin kreativitet. Obligatorisk omskolning av bakåtsträvare nu tack.

Här tar mitt resonemang slut, och med det vill jag visa vad som blev mina tatueringar nummer tolv, tretton, fjorton, femton och sexton i raden. Fortfarande helt nyfödda och därför inte läkta och på grund av det inte helt perfekta än. Inte för att det finns några perfekta tatueringar förvisso. Enjoy!!! För det är trots allt så 1990 att vara emot tatueringar och tycka att det bara är kriminella som har det.


Först och ändå bäst - V för siffran 5 som är mitt turnummer då min familj består av fem personer. Och såklart för vegan. För att ska en vara en preachy världsräddare som älskar djur mer än människor kan en lika gärna skylta med det. Och för vagina, för att vaginor är djupa och varma och klarar av alla världens påfrestningar precis som jag själv. Det där sista var ett skämt. Eller var det det egentligen???






"I think that love, lust, faith and dreams are four of the most essential ingredients for life itself. They are some of the most common, mundane words in existence, but also the most powerful" sade Jesus själv. Ni som fattar fattar, ni är invigda i denna sekt. High five! Så här är orden men på ryska. För att jag alltid älskat 30STM (och för att jag redan har en Mars-tatuering) och för att jag kände att jag ville hedra det hemland jag aldrig satt min fot i, för att språket är det vackraste som finns. Och ja, det är korrekt ryska, om någon skulle undra. Jag må vara ganska chill med mina motiv (mina ledord är trots allt "jag vill bara ha lite mera kladd") men jag vill ändå att de ska vara grammatiskt korrekta.