Idag mår jag så fantastiskt att jag känner att jag måste blogga om det?! HUVALIGEN vad fantastiskt en mår då alltså. Det kanske berodde på att jag idag hade min första helt lediga dag och kunde spendera den precis hur jag ville (inte för att mina andra, vanliga dagar är tråkiga eller så, men för att jag är en så lat apa som verkligen gillar att ta det lugnt), kanske för att jag ätit jättemycket frukt, druckit extrema mängder grönt te, sett på julkalendern (för låt oss vara ärliga, Johan Ulvesons blotta uppenbarelse gör oss alla lyckliga. Trots att han har pipskägg och samma frisyr som mig med tre hattar så tycker jag fortfarande att han är den hetaste svenska manliga skådisen vi har. Fan vad jag tänder på gubbar på sistone?? Först Calle S och nu Johan Ulveson, min evigt brinnande låga för honom är ju dock ingenting nytt, den har brunnit ganska så länge nu, haha. Lovar att jag inte bara gillar gubbar)(fan vad jag verkligen är drottningen av parenteser som alltid blir längre än själva inlägget i sig), poddat med Matilda eller för att jag gjort yoga. Förmodligen en kombo av samtliga.

Men alltså - vågen av tacksamhet som sköljde över mig när jag inledde min yogasession var inte nådig. Jag har inte yogat på MÅNADER. Helt enkelt för att jag inte haft ett gymkort sedan jag bott i Göteborg, inte haft sinnesfrid nog i Halmstad att göra det (trots att jag verkligen borde ha gjort det) kontinuerligt men trots detta bestämt vetat hela tiden att yogamattan var det första jag skulle packa ned i resväskan inför min flytt hit till Ryssland. Nu har jag bott här i två veckor, och det var ganska givet att jag vill göra yoga på min första lediga dag! Och bara känslan av att kroppen inte svek!!!! Fattar ni? Jag har inte gjort det månader, ändå klarar min arma kropp varje böj, varje justering och minns varje rörelse! The blessing som är att ha en kropp som mår bra! Tack kära kroppen för att du är så stark trots att jag tränar dig för lite. För att du har gett mig så starka ben och sega muskler. För att du blir så glad när jag stoppar i dig mat och vatten. You da best verkligen. Imorgon blir det yoga igen! Kanske på terassen vid havet (som jag postat bilder på ett par inlägg ner) om det inte blåser för mycket.


1. I förrgår natt så drömde jag att jag var ute på någon klubb i Stockholm. Där träffade jag Calle Schulman (som jag i ärlighetens namn, alltså inte bara i drömmen, tycker är ganska så het) och tänkte honom vill jag stöta på (observera att det här är mitt drömjags beteende, det är inte nödvändigtvis såhär mitt vakna jag beter sig ute). Vi pratade, drack en drink och sedan sa jag någonting i stil med att det är synd att du har en fru (varför sa jag en sådan oskön grej??? Det skulle vakna jag fan aldrig göra. Mitt undermedvetna är ett as), varpå han till min stora förvåning svarade "det har jag inte längre, jag och Anitha ska skiljas". Här tar drömmen slut och jag minns ingenting mer av den för att jag (mitt riktiga fysiska jag alltså, som är en ganska rimlig person och inte säger sådär orimliga saker till människor på krogen) vaknade av att hunden skällde utanför fönstret. Jag hade svårt att somna om och bestämde mig för att blippa runt lite på min telefon och började givetvis med att titta Instagram, som jag alltid gör. En av de första bilderna som dyker upp i mitt flöde är den faktiska Calle Schulmans (ja, jag följer honom, hans barn är hysteriskt roliga och han ÄR fett snygg) bild. Som föreställer en text. Där han berättar att han och Anitha ska separera.

Det här är nog min femte varseldröm/sanndröm/vad helst en nu vill kalla detta. Jag får jätteofta varsel i vaket tillstånd men desto mer sällan i drömmar. Och det här var bara en så himla sjuk grej att få varsel om? Jag hoppas hur som helst att hela deras familj mår bra och finner en lösning som i slutändan gör dem lyckliga.

2. I förrgår så fick jag den stora äran att delta i en traditionell rysk basturitual. Lite som hamam, men alltså på ryskt vis. Det kallas banya (ordet i sig är alltså ganska likt det svenska ordet bastu) och detta utfördes hos en excentrisk rysk man som bodde i ett litet hus som praktiskt taget VAR en bastu. Mannens utseende vittnade om att han nog spenderade en hel del i bastun för han hade praktiskt taget varken vatten eller fett i kroppen alls, men så fort vi klev in i basturummet (givetvis iklädda traditionella ryska bastuhattar för att skydda håret och huvudet, ja jag är seriös, jag hade en sådan på mig) så började han att toksvettas på en sekund. Väldigt coolt! Sedan sprang en ut och in och hoppade ner i olika isbad i noggrann ordning, lade sig i snön, blev slagen med kvistar och bambupinnar och mycket mer! Det var helt fantastiskt! När vi var klara med själva ritualen i sig så drack vi mannens hemmagjorda te och jag fick ett certifikat som intygade att jag deltagit i alla steg i traditionell ryska banya och därför är en person som tar min hälsa och välbefinnande på största allvar, samt att resten av världens alla bastur välkomnar mig. Hahaha det här var verkligen något av det sjukaste och absolut roligaste jag gjort i mitt liv. Det kändes så jävla genuit och jag har nog aldrig känt mig så rysk som i de timmarna(!) jag satt där och svettades. Det finaste var att mannens lilla bastuhus låg precis vid foten av ett berg (jag sa åh vilket enorm berg, de ryska individerna sa HA, det där är en liten kulle bara ju!). Jag berättar lite mer ingående om detta i...

3. ...avsnitt nummer två av podden som jag och Matilda har spelat in idag!!! Whoopa!!!!!!!!!! Tack vare teknikens under och vår gemensamma list lyckades vi överkomma alla geografiska hinder och podda tillsammans, från två helt olika platser och från två helt olika tidszoner. Så inom en snar framtid kommer avsnitt nummer två av Nya Egopodden upp, och den här gången har vi vigt det åt ett ämne som nästan alla kan relatera till (men som det ändå fortfarande är lite tabu att prata om), nämligen ångest! Och hur det är att må dåligt överlag. Och om min ångest är densamma som någon annans ångest, lite reflektioner och egna berättelser. Så håll koll på vår instagram för att få reda på exakt när det är uppe.


Såhär ser lajf ut i Arkhipo-Osipovka som alltså är den lilla staden jag bor en bit ifrån (eller ja, en slingrig skogsstig ifrån). Här finns hur många rosa hus som helst vilket jag tycker är mycket trevligt, och staden är belägen bara en spottloska från Krim och andra intressanta och ack så aktiva platser - men här är det faktiskt väldigt lugnt och stilla. Ännu inte ett spår av militärer som ockuperar andra länders territorier eller så. Utan bara Ryskt småstadsliv som går i maklig takt! Förutom att jag är typ tjugo centimeter längre och femtio nyanser blondare än ALLA här samt inte är speciellt bra på språket gör jag mitt bästa för att smälta in och integreras i samhället och kulturen! Det är fortfarande mycket att förstå (nyligen försökte jag skaka hand när jag presenterade mig för en person, det gick inte riktigt hem, haha. Men för alla andra har det funkat så jag kommer att fortsätta med det) och jag uppfattades nog som lite märklig när hantverkarna vi hade här hemma kom in i hallen och jag glatt kvittrade godmorgon. Det verkade inte vara kutym för de stirrade och såg jätteförvånade ut. När jag är i stan så stirrar alla (men det gör folk där jag kommer ifrån också så detta fenomen är dock inget nytt) men med lite mer förskräckt uppsyn än vanligt. Kvinnan på fruktmarknaden sa att jag var sympatisk, hahaha?

Så för alla er som sitter hemma och oroar er (ja Eldin, Ange, mamma och pappa, jag pratar om er) om huruvida jag kommer att stupa i en skottlossning på grund av de militära konflikterna i området eller ej - ni kan andas ut, det har jag gjort. I helgen ska jag till Krasnodar och förhoppningsvis knäppa lite roliga bilder där!!!! Sköj!!!! Älskar Ryssland!!!!!!

Favoritgubbz förlänger sin turné!!!!! Innan någon vet ordet av det kommer jag att ha tagit ett lån av maffian, köpt ALLA biljetter till alla konserter, infiltrerat deras management och bokat dem på alla festivaler nära mig. Jag har en jättesund relation till Placebo, jag lovar.


Såhär såg jag ut när jag jobbade som modell och såg lite svår ut i hörnet av Martines och min lägenhet i Göteborg! Tio månader senare sitter jag i ett hus i skogen i Ryssland (och Martine sitter i ett hus i Australien! Hur underbart? Jag tror att det låg någon sorts förtrollning över vår vindsvåning). Det var absolut inte vad jag hade tänkt att jag skulle göra, men jävlar vad bra det blev ändå. Livet är så underbart, tänk allting som kan hända om en bara vågar lita på impulserna och leva efter lusta? Sedan jag tog de här bilderna har jag bland annat sagt upp mig från mina två älsklingsjobb, flyttat tillbaka till staden jag föddes i, legat på en strand i Grekland, bli erbjuden att köpa kokain på en gata i London bara för att jag stod och petade näsan utanför klubben, spenderat nästan totalt en månad i Italien och ätit kopiösa mängder pasta, ändrat mig och ändrat mig igen, varit förjävla full flera gånger och tänkt att det här nog inte är min kopp te (alkoholtätt sådant) egentligen minst lika många gånger, hängt med de människor som jag betraktar som mina absoluta själsfränder, hjälpt min syster att flytta hemifrån, jobbat i en månad på veganrestaurang, börjat dricka kaffe (igen, idiot-jag), kommit fram till smarta grejer, kommit fram till ganska mycket dumma grejer, träffat mina två största idoler (haha jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det), besökt mitt absoluta drömresmål efter flera års längtan, ätit så mycket chips att ni inte ens kan föreställa er mängden, tagit ungefär femton tusen bilder, redigerat en hundradel av dem, smakat phở för första gången och spenderat totalt typ 2000 svenska kronor på att äta det minst en gång i veckan sedan dess, varit på ett smärre korståg i Europa, besökt Asien för första gången i mitt liv, sett vilda delfiner för första gången i mitt liv, varit på så extremt många bra konserter och nu slutligen flyttat till mitt drömland på jorden.







För ett par dagar sedan vaknade jag till det här. Jag vill inte skriva mer än så. Det går inte att berätta med ord hur häpnadsväckande vackert det var. Någonting av det absolut finaste jag någonsin sett med mina egna ögon.

Min mest älskade vän i världen fyller 14 år idag. Kan ni fatta det? Fjorton? Välsignelsen att få leva med sin älskade lilla hund i fjorton år är förmodligen vad jag är mest tacksam för i hela världen. Nu är vi långt borta från varandra, men jag önskar inget hellre än att vi får ses igen. Min finaste Smilla (född den första december år 2002, tillsammans med sina elva syskon), du betyder allting i livet för mig. Den klokaste hunden som finns. Du har lärt mig allt jag vet om villkorslös kärlek.

Det spritter så i hjärtat på mig när jag ser den här bilden. Jag och Sofia står i skogen bakom våra hus i Göteborg (vi var grannar) och fnissar åt någonting jag inte kommer ihåg vad det var. Idag vaknade jag till ett fantastiskt vinterlandskap här i Ryssland, och Sofia fyller år, så jag tycker att den passade så himla bra att posta just idag.

Varje gång jag tänker på vår vänskap blir jag nästan tårögd. Vi träffades som sjutton- respektive tjugoåringar hösten 2013 när vi båda samtidigt började arbeta på Greenpeace som värvare. Vi träffades varje dag och spenderade varje kväll den hösten tillsammans (vi jobbade utomhus mellan tre på eftermiddagen och nio på kvällen) som bara blev kallare och kallare. Vi frös tillsammans, skrattade tillsammans, satt i väl utplacerade buskar i bostadsområden i Göteborgs villaförorter och kissade tillsammans och hade så jävla mycket roligt ihop. Tre år senare refererar jag till henne som en av mina absolut bästa vänner och dessutom en av de mest fantastiska människorna i världen som jag någonsin träffat. Vi är båda exakt samma märkliga kombination av intressen och egenskaper, och jag har tappat räkningen på hur många gånger vi påbörjat samma mening om samma ämne samtidigt. Det blir så jobbigt när en går från att vara tighta vänner som plötsligt blir grannar och träffas i princip varje dag till att plötsligt inte bo i samma stad längre, och nu till slut inte ens i samma land. Men jag tröstar mig med tanken på när vi ska sitta som gamla tanter i något varmt land och skratta gott åt allting konstigt vi gjort.

Alla borde få ha en vän som du.
Bara för att jag är jag och jag är som bekant lite speciellt så har jag bestämt mig för att (självklart ack så symboliskt) spara ut ALL min kroppsbehåring nu när jag bor här!!! Hur fett!? Detox för både kropp och själ. Under den senare halva av mitt liv där jag över huvud taget HAFT kroppsbehåring har jag gjort allt för att bekämpa den (fuck you patriarkatet/kapitalismen som fått mig att tro att de vita fjuniga håren på mina ben gjort mig äcklig, så töntigt egentligen) och transformerat mig själv till en hårlös delfin. Smooth but ganska så onaturlig. Och nu när jag verkligen vill gå all in för att omfamna min naturlighet så svär jag härmed dyrt och heligt att varken raka mig eller plocka ögonbrynen. Jag ska ju dessutom inte heller platta håret. Så nästa gång ni ser mig får ni inte bli förvånade när jag ser ut som Cousin It. Är så taggad på detta!!! Dags att vara snäll och återhållsam och behandla mitt hår väl.




Här kommer ytterligare en liten serie bilder from Russia with love! Naturen tar verkligen andan ur mig, och trots att jag tittat ut genom fönstret och mötts av samma vy i en veckas tid nu kan jag fortfarande inte riktigt tro mina ögon. Platta Sverige, med mjuka skiftningar och rena gator där varje fasad är nypolerad känns väldigt långt borta just nu. Ryssland är, precis som jag föreställt mig baserat på alla filmer och bilder jag sett väldigt mycket råare. Det är väldigt fascinerande och jag tror att jag aldrig kommer att kunna titta mig mätt i på någonting i det här landet. Det skulle vara skräpet från Turkiet som spolas upp på stranden när det är storm, tydligen så färdas det tvärs över hela svarta havet och hamnar här.

Bortsett från en enorm hög kattbajs i min säng igårkväll och ännu större saknad av min syster så är allting väldigt bra här. Det känns som att hela min kropp gjort en massiv utandning efter all den anspänning jag levt i under de senaste månaderna. Jag har känt mig stressad och uppjagad och i och med flytten hit så känns det som att en stor sten lättat från min bröstkorg. Som bekant har jag väldigt mycket problem med att varva ner (jag kan i princip inte? Det spritter alltid i mig. Om inte i kroppen så i sinnet) och det är verkligen någonting jag får öva på att göra nu. Ärligt talat så har jag inte helt lyckats än, utan vill helst springa omkring, men jag försöker hålla mig i skinnet, haha! Just nu så sippar jag på ett glas te (ja ni läste rätt, ETT GLAS, proper Russian style!) och äter en liten rysk kaka som ser ut som en bagel i miniatyr som är STENHÅRD och mest smakar mjöl men trots detta är väldigt god! Maten här är otrolig kan jag lova. Jag älskar grundtanken i det ryska köket om att ta tillvara på hela råvaror. Det vi äter mest är svamp, rotfrukter, ris, pasta, smoothie, alla möjliga frukter och grönsaker och givetvis de här små kakorna. Hela min familj är lakto/ovo-vegetarianer men äter i princip bara helt veganskt nu när jag är här. Deras gästfrihet är överväldigande och jag är så tacksam över hur välkomnande och gulliga de varit mot mig. En av katterna verkar dock inte riktigt gilla mig helt och hållet... Det var för övrigt den som bajsade i min säng, haha.

Ur en materiell synvinkel så saknar jag badkaret i min pappas lägenhet, allting som någonting gjort från Oatly och glögg just idag. Jag hade velat ligga där och bubbla med en kopp glögg i ena handen och ett glas havre i andra. Men istället sitter jag här i mysigaste (och absolut mest enorma!!!!!!) timmerstugan tillsammans med en familj underbart trevliga ryssar vilket inte är fy skam det heller! Jag kan verkligen rekommendera en sådan här helomvändning av vanor och levnadssituation - det får en att känna sig lite mer i kontakt med vad som verkligen är en själv. Jag är inte mina konsumtionsvanor, jag är inte mitt Mastercard, jag är inte all tid jag spenderar med att bläddra på Instagram och jag är inte min ständiga uppkoppling. Djupaste skogen i Ryssland är ett fantastiskt ställe för reflektion. Här är det jag och min ryska familj - och det jag hemma i Sverige skulle förknippa med mitt jag (sorgligt nog min plattång, alla mina skor, kläder, vanor och etcetera) känns inte fullt så betydelsefullt. Jag värdesätter mötet med de här människorna, och att jag får ta del av deras gemenskap högre än min ständiga möjlighet att göra ditten och datten. Det här känns som en väldigt viktig sak att göra, och någonting jag med glädje kan spendera en stor del av min tid på. Livet här känns mycket enklare. Lättare liksom. Säger som han där Kent - nu när jag tagit beslutet är jag lugn. Det här livet är som balsam för själen.

Men, alltså, frustrationen - jag vill bada!!!!! Här bor en precis vid den mest fantastiska biten strand jag NÅGONSIN varit på och så har jag kommit hit på vintern. Haha jag vill bara skita i hur kallt det är och kasta mig i havet. Jag älskar verkligen havet.