Dry your eyes.
Soulmates
never
die.
Jag slickade precis fatet eftersom kombinationen av salt och olivolja är så god. Här finns "riktig" (haha) avokado, typen som är ljusare och med tunnare skal än den som finns att köpa i affärerna i Sverige - och den är gudomligt mycket godare. Jämför en med svenska priser är dessutom maten löjligt billig här. Så nu har jag precis tryckt i mig fyra skivor mörkt, mörkt bröd med den godaste avokado jag någonsin smakat, en massa salt, pressad citron och olivolja. Hade jag haft svartpeppar och chiliflakes hade jag inkluderat det i kompotten med, men så var icke fallet idag. Trots sträng inrådan från mina ryska vänner och min egen erfarenhet så åt med andra ord en ganska maffig frukost. Idag väntar banja (hurra! Som jag längtat sedan sist, jag fick en egen banjamössa i julklapp med så nu kommer upplevelsen att vara ultimat) och för att förhindra att en spyr upp allt innehåll i magsäcken så ska en helst förlägga dagens större matintag efter ritualen. Men jag var så hungrig att jag givetvis inte kunde låta bli, så nu kanske det blir kräkbanja, haha! Spännande kommer det att bli oavsett.

Just nu så sitter jag och panikskriver med Matilda. Planen är att vi ska spela in avsnitt fyra av podden, men det är tydligen så kallt i Halmstad att hennes bil inte startar!!! Jävla skiiiiit. Igår lyckades jag, Sunnis och Angelina för övrigt videochatta alla tre samtidigt! Jag härifrån Ryssland, Sunnis från New York och Angelina från Halmstad. Varsitt land och varsin tidszon till trots så var vi alla lediga samtidigt och tekniken verkade vara på vår sida. Så nu känns det faktiskt som att jag fått lite kvalitetstid med mina bästisar och begäret stillats något, jag saknar dem verkligen varje dag. 

Och annars då? Nyårsafton var helt sinnessjuk. Jag ska dra hela historien i podden, så är ni nyfikna på vad som hände (det inkluderar en kalashnikov) så råder jag er att lyssna på avsnitt fyra när det kommer ut. Jag har helt snöat in på den här Guccitröjan som jag aldrig någonsin kommer att ha råd att köpa. Det börjar bli ljusare längre om kvällarna och igår låg våren i luften. Jag har gjort en helt ny anslagstavla på Pinterest som heter GOALS 2017 i sann Anna-anda då jag alltid känner ett behov av att förnya mig genom att hitta nya saker att sträva efter. Annars blir jag sjukt omotiverad och känner att min inspiration brister. Så många av mina största drömmar uppfylldes under 2016 att jag plötsligt känner mig lite förvånad och känner lite jaha vad ska jag längta till nu då i typ tio sekunder, sedan kommer jag på en hel radda med saker till.

Och alltså, Sherlock. Varför tittade jag? Varför följer (läs: dyrkar) jag den här serien? Den bringar mig så mycket frustration och hjärtesorg alltså. Jag har spenderat halva natten och hela morgonen med att gräva ned mig i alla detaljer och lösa trådar från det första avsnittet av säsong fyra. Det var så mycket småsaker som jag tror betyder miljoner olika saker, så nu kommer jag helt enkelt spendera de kommande veckorna djupt försjunken i spekulationer tills jag fått svar... Mark Gatiss din jävla jävel till människojävel. 

Jag tänker starta det här året med en redig promenad nedför memory lane. Så långt som tillbaka till 2012 när en var en riktigt liten cinnamon roll too good for this world, too pure med bebismjuk hy och svallande lockar som aldrig sett en skymt av väteperoxid. Trots att detta var en tid då både hår och hy ännu var oförstörda (fanns det ens en sådan tid? De känns så fjärran just nu) så fanns det faktiskt andra faktorer som är sig lika än idag. Jag reste redan här till London i tid och otid. Den här gången med dåvarande bf (som jag överväger att hänga ut i podden, för vad har man annars ex till?) och för första gången utan föräldrar! Cigg och öl var vad vi ägnade oss åt mest (det var dessutom på den här resan jag insåg att vi hade noll framtid tillsammans, men det sa jag aldrig till honom, haha) i sann indiekidmanér. När vi inte gjorde det bråkade vi om att han bara ville äta på McDonalds och jag i min tur vill uppleva lite _matkultur_ och gå på riktig restaurang.

Så varför berättar jag allt detta? Jo, det ska jag säga er. För att kunna posta den här bilden:

   
För kors i taket och DRA MIG BAKLÄNGES - idag är det en sådan raritet till dag ett en inte vet om en ska skratta eller gråta. En dag som kommer så sällan, som är så unik och så få förunnad att en inte vet hur en ska hantera den. En dag som förvandlar denna kantiga och ärrade tjugotreåring till den rena lille kanelrulle till nittonåring jag var på den här bilden. För idag kommer ett nytt avsnitt av Sherlock. En av få män jag hyllar, älskar och bryr mig om (majoriteten av mina gubbar är fiktiva vilket ändå känns okej) och för allt i världen önskar skulle få lite mer plats. Men den som väntar på något gott (nu blev jag sugen på kanelbulle...) väntar typ alltid jättelänge och lider ordentligt under tiden, men det är det värt! Njut mina vänner, njut! Idag är en god dag. Och jag är pepp! På med deerstalkern, fram med förstoringsglaset och börja deducera. Sherlock lives!!!!!!!!!!!

Visste ni att jag varit trogen Sherlockian i flera år och läst nästan alla de utgivna korthistorierna? Och att jag till en början (typ när bilderna ovan togs) fullkomligt HATADE serien? Jag tyckte att den var kass och skrev en lista om varför den sög så mycket. Idag dyrkar jag den.

PS. Ja, jag vet att jag är dum i huvudet. Mitt naturliga hår är fantastiskt. Så varför jag bleker jag det? Jo, för att jag är dum i huvudet. Det är inte ens speciellt mörkt??? Det är ju inte vitt eller silvergrått som jag har nu, men det är så jävla fint, jag borde lägga av med alla mina kemikalier. Nyårslöfte for sure.


Gott nytt år!!!!!!!!!! ÄNTLIGEN!

Den här är till alla er som fortfarande inte är säkra på om 2016 gjorde er eller förstörde er. Ni fixar det här hjärtisar.

till tvåtusen-jävla-sexton

2016. Din jävla JÄVEL till år. Vilken bergochdalbana. Vilka toppar och vilka dalar. Aldrig förr har jag sats på prov på det här viset. Aldrig förr har mitt humör och min sinnesro svängt i en sådan rasande fart att mitt medvetande ens knappt hunnit hänga med. Ingen dag har varit den andra lik. Det har varit chock och överraskningar som avlöst varandra. Det har varit nya, totalt oförutsedda vägar som jag med noll förberedelse kastat mig in på. Min dubbelsidiga natur och min väldigt kontrastrika svartvita personlighet har verkligen synats i sömmarna. Jag fattar knappt hur jag klarat av allting. Hade det inte varit för allt dåligt som hänt hade det här tveklöst varit mitt bästa år i hela mitt liv, och hade inte varit för allt det bra som hänt hade jag förmodligen haft noll vilja att leva mer, haha.

Min tro på mänskligheten är något lägre än innan. Efter ett rekordvarmt år med rekordlåg ismassa i Arktis är jag mer orolig än någonsin. I sann Anna-anda, för att jag at the end of the day ändå ALLTID kommer att vara en optimist som vill låta min goda sida regera så tänker jag försöka se på 2016 med tacksamma ögon. Så vi börjar med allt det dåliga, och avslutar med allt det bra. För jag vill sätta tonen för 2017 och se på det kommande året med större hoppfullhet, som ett år av möjligheter istället för del två av den pest och pina vi nu kollektivt genomlidit. Okej, vi kör. Jag skriver sällan årsresuméer, men jag kan inte riktigt lägga 2016 bakom mig om jag inte får bearbeta allt en sista gång. För det har varit ett jävla trauma till år. I terapeutiskt syfte kan jag inte låta bli att göra det här. Vi startar! Här kommer det litterära verk jag valt att kalla:



THE RISE AND FALL OF ANNA STOHR
(and the possible life on mars)
DURING THE HARD TIMES OF 2016

DEL 1: THE FALL

Det är Januari i Göteborg. Allting är kaos på ett av mina jobb och varje anställds arbetsmoral och förmåga att vara positiv prövas på daglig basis och missnöjet var faktiskt ganska stort där ett tag, i alla fall från mitt håll. Under vintern behöver jag se ett slut i tunneln av negativitet som kommit att förknippas med ett av de absolut bästa jobb jag någonsin haft, jag behöver kunna komma ihåg det som någonting bra så jag bestämmer mig för att säga upp mig när vår blir till sommar. I samma veva fattar jag samma beslut om mitt andra jobb, trots att jag fortfarande tyckte att det var väldigt roligt, om än lite enformigt efter att ha varit där i över två år. Trots fantastiska förmåner landar jag i insikten om att det bästa ändå är att säga upp mig. Jag brottas länge med ambivalensen men bestämmer mig för att helhjärtat satsa på min dröm om att i år igen bli antagen till Mittuniversitetets program i bildjournalistik. På grund av detta bestämmer jag mig även för att avsluta Göteborgskapitlet och flytta till Halmstad i slutet av maj för att bo hemma hos min pappa fram till skolstarten. Jag utgår från att jag ska bli antagen och börja i september, gör upp en plan, en budget och ställer in mig på detta. Min plan B är att göra en längre resa om jag inte kommer in, och spendera mina sparpengar på att åka till Asien i ett par månader för att återhämta mig från den konstanta stress jag levt i så länge.
Bara ett par dagar in på året sker vad som kommer att starta en sorglig trend det här året - min största idol och förebild David Bowie dör vid 69 års ålder i sviterna från sin cancer som för världen varit okänd fram tills då. Jag kraschar totalt och bli så mycket mer ledsen än vad jag någonsin kunde föreställa mig att jag skulle bli. Jag inser hur mycket han betytt för mig och hur mycket av min inspiration som faktiskt fötts i honom. Både vad gäller stil, smak, uttryck, musik och mod att vara mig själv. Förmodligen även min sexualitet som helt går ut på att tända på extremt androgyna män, haha. Tack Bowie, du har gjort mitt liv tusen gånger bättre trots att du aldrig fick någon aning om vem jag var. The stars look very different och har aldrig blivit sig själva sedan dagen du försvann från jorden. Jag är så ledsen att jag aldrig hann se dig live.
I sorgen efter denna älskade rockstjärna jag idoliserat i så många år och påfrestande jobbstress kulminerar min hudsjukdom i något sorts mardrömsläge och min akne går in i fas KA-TA-STR-OOOOOOOF. Hela mitt ansikte och käkparti är täckt av ömmande, varfyllda och extremt inflammerade BÖLDER. No joke. Mitt face var så svullet att jag knappt kunde sova på natten för att allting gjorde så ont. Den fysiska påfrestningen är ändå ingenting mot vad den psykiska blir. Jag som är så utséendefixerad mår så oooooooooooerhört dåligt över det här. Varje gång jag såg mig själv i spegeln utan åtta kilo smink blev jag ledsen. Min självkänsla är den sämsta på år och dagar och jag går inte längre ut utan smink (någonting jag ALLTID känt att jag kunnat göra innan). Jag kapitulerar inför det faktum att jag måste börja med läkemedel för att få bukt på problemet, men på grund av en månads väntetid hos vårdcentralen hinner allting eskalera och mitt face förvandlas till ett flammigt, fläckigt minfält innan jag väl får hjälp. När jag väl börjat behandlingen blir det snabbt mycket bättre, men till priset av en ännu mer intensiv daglig smärta på grund av att den går ut på att fräta bort den gamla huden. Jag applicerar alltså dagligen syror i ansiktet som bokstavligt talat tillintetgör mitt övre hudlager. Jag får inte vistas i solen ALLS på över fyra månader och jag är konstant illröd i ansiktet för att detta irriterar huden så mycket. Det svider och gör ont både i ansikte och hjärta och jag lyssnar på I'm Afraid of Americans, Heathen (The Rays) och Strangers When We Meet (allihopa givetvis av Bowie) när jag varje dag promenerar nedför avenyn till jobbet.

Jag stressar hela våren och känner mig totalt urpumpad när mitt stora sommarlov äntligen ska börja. Efter flera tårdrypande farväl tar jag avsked av de två bästa jobb jag någonsin haft, underbara kollegor, en sambo och den absolut mysigaste lägenhet jag någonsin kommer att ha bott i. Sofia, en av mina absolut bästa vänner i världen går från att ha varit grannen jag i princip träffade varje dag till att bo över en timme bort och jag saknar hennes geografiska närvaro i mitt liv varje dag. Jag flyttar in hos min pappa och till en början funkar det väldigt bra att bo med honom, men gradvis så övergår det till att inte funka alls. Det blir idel bråk, missförstånd, konflikter och hemma återfinns väldigt lite bra energi och nästan bara dålig. Jag börjar må dåligt av att bo med honom och känner att mycket av hans problem blir mina problem, någonting jag mår extremt dåligt av och inte kan stänga ute.

Jag hade under våren varit ganska så intresserad av en person och nästan börjat hoppas på att det kanske skulle kunna bli någonting av det. Han visar sig vara en sann fuckboy och dessutom ganska tråkig. Vi har tre bra dagar tillsammans men två månaders anspänning visar sig helt och hållet gå i stöpet. Jag inser att jag trots allt gillar honom lite för mycket för mitt eget bästa och inser att jag måste släppa honom. Till råga på allt så var han inte ens bra på att knulla och knappt ens längre än mig. Årets besvikelse verkligen. Efter honom svär jag att aldrig mer dejta eller ens intressera mig för en snubbe och hänger mig helt till alla andra könstillhörigheter eftersom jag på fullaste allvar landat i insikten att män bara kan ge mig en enda sak jag vill ha, men att detta trots allt är för lite. Kuk räcker liksom inte för mig.

Under en resa till London nås jag av beskedet att min utbildning ställts in. Inte att jag inte blivit antagen, utan att den helt sonika inte ens kommer att starta upp det här året. Jag tackas för mitt intresse och blir ombedd att ha den i åtanke nästa år. Mitt liv går i kras i en dag och jag är SÅ FÖRKROSSAD då jag sagt upp mig från två jobb och en lägenhet samt flyttat från en stad för att kunna möjliggöra de här studierna. Som nu alltså inte ens kommer att ske. Jag gråter, svär och dricker mig så jävla full att jag spyr i en Uber (ja, inte mitt stoltaste ögonblick, men det illustrerar vilka low points jag haft det här året) OCH i min säng på mitt hotell. Jag förvånas när jag dagen efter vaknar upp i min nerspydda säng, fortfarande med allt smink kvar (dock mestadels på kudden) men den värsta baksmällan jag haft I MITT LIV över att jag ändå 1. fick med mig alla mina ägodelar hem nästan helt intakta och 2. inte ens skrapade knät när jag ramlade på asfalten kvällen innan. Min bakisångest är den värsta jag upplevt och jag tror att jag genomgår en minipsykos den dagen då jag helt TOM på seratonin går runt som i en dimma av enbart uppgivenhet, knappt vet vad jag heter och till råga på allt råkar äta äggnudlar.

Den här sommaren bor jag som sagt med min pappa. Detta innebär även att jag går från att själv handla och laga all min mat och helt övergår till att äta det han äter, av bekvämlighet och ekonomiska själ. Detta får påföljden att jag blir det levande beviset på att du blir vad du äter. Min tidigare så välplanerade och näringsrika kost byts ut till en fjärdedel av de fibrer, vitaminer och bra saker jag tidigare fått i mig på daglig basis. Detta kombinerat med att jag börjar må ganska psykiskt dåligt av att bo under den anspänning som är våra eviga konflikter gör att jag blir sjuk i den värsta influensen jag någonsin haft. Jag är totalt så dålig att jag inte riktigt kan leva normalt i sex veckor. Jag har hög feber i elva dagar och de följande två veckorna kan jag knappt resa mig ur sängen. Folks ständiga frågor om vad jag ska göra nu när alla mina planera gått i kras driver mig till totalt vansinne och påfrestningen från omgivningen blir FÖR MYCKET för min högkänsliga och lättsårade personlighet och jag börjar se ganska hopplöst på framtiden, ångrar mina beslut och tvivla på mina egna förmågor. Ett litet ljus i mörkret blir min nya anställning (som ändå skulle betyda inkomst och därmed möjligheter) på en restaurang, men efter att bara ha jobbat där i fyra veckor går den i konkurs och jag står alltså på nytt utan någonting.

Så jag bor alltså i Halmstad, har inget jobb, lever på ett sparkonto som blir skralare och skralare i STADIG takt och försöker göra det bästa av tillvaron. Jag dricker alkohol ganska frekvent och inser snart att jag kommit att utveckla helt nya dryckesvanor. Utan att ens reflektera över det inser jag att jag konsumerat alkohol MINST två dagar varje helg (och ibland vardag) under två månaders tid. I takt med varje fylla (för alla gånger jag dricker blir jag i princip full dessutom) blir baksmällorna värre och värre och min psykiska hälsa ganska så påverkad. Jag vet att jag dricker av helt fel anledning, och i kombination med alla andra yttre faktorer så leder detta till att jag för första gången i mitt liv utvecklar någon sorts paranoia. Tillsammans med paranoian kommer dessutom nästan alltid en starkare och starkare ångest som blir mer omfattande för varje gång. Jag blir ärligt talat ganska rädd för mig själv och inser att jag trots att jag inte har jobb lever i en sorts konstant stress. Många relationer med släkt och familj sätts på prov och alla står inte pall för påfrestningen. Min vardag består av mycket konflikt, ångest och stress. Jag börjar reflekterar över hur mitt mående varit under våren och inser att trots att jag totalt bytt tillvaro till vad jag trodde skulle bli mycket bättre för min hälsa ändå mår en tiondel så väl som jag gjort årets första halva. Mina erfarenheter av paranoida tillfällen blir allt fler och jag går från att bara ha lite ångest då och då över småsaker till att ibland förvänta mig det värsta av alla situationer, inte kunna glädjas åt någonting helt och hållet och bara tänka negativa tankar. Trots många fina relationer och ett flertal bra och riktigt nära vänner känner jag mig stundtals väldigt ensam, eller kanske inte ensam, utan snarare isolerad. Jag börjar snabbt inse att allting håller på att eskalera och att jag måste ta mig själv på allvar och bryta alla mina negativa mönster fort innan allting skiter sig totalt. Jag är rädd för min egen känslighet och börjar på fullaste allvar inse att jag är på god väg att äntra en fullfjädrad depression när jag reflekterar över mitt mående.

Jag vet att mycket hängde ihop med min URUSLA kost. Jag åt typ bara chips, pasta och mackor om och om igen elva gånger om dagen i flera månader. I kombination med detta blev jag aldrig helt återställd från min enorma influensa jag haft under sommaren och kan inte träna utan att åter bli bombförkyld eller få feber igen. Trots att jag inte vill något hellre än att träna för att kunna må lite bättre så orkar inte min kropp med det och jag blir gång på gång småsjuk och snuvig under hela sensommaren och hösten. Jag vet inte alls vad jag väger men för för mig att jag tappat vikt och börjar irritera mig på mitt utseende. Jag tycker bara att jag ser trött och sliten ut oavsett hur mycket jag sover och oavsett hur många fuktmasker jag lägger.

Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur och jag blir RASANDE. Jag tar det som en personlig förolämpning att det inte ges till Bowie trots att hans prestation helt motsvarar Dylans. Jag tar det dessutom som ännu en personlig förolämpning att det tilldelas till ännu en man och inte till Patti Smith, som helt klart borde ha fått det istället. Jag blir arg. Från April till November jobbar jag idéelt med att administrera en vegangrupp på fejan som en vän till mig startat. Det är många timmars slit och engagemang i fruktlösa diskussioner, många personliga påhopp och efter några separatistiska dagar så blir jag föremål för ett så rungande näthat att mitt redan svaga psyke inte riktigt kan stöta det ifrån sig. Hela administrerandet i sig är jätteroligt men baksidorna av det börjar bli för många och jag orkar inte riktigt med det. Donald Trump väljs till ny president i USA trots att han inte fick flest röster. Jag blir sexuellt trakasserad på krogen fler gånger än vad jag har fingrar på båda mina händer.

Mitt i mitt vardagselände flyttar jag till Ryssland. Det är svårt att anpassa sig till en ny kultur och jag längtar hem så mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig att jag skulle göra. Jobbet är svårt och jag känner att allting inte riktigt är som det ska. Jag kan inte gå in på detta vidare då jag är mitt i det här just nu, men i framtiden kommer den här historien också att berättas. Jag saknar vänner och familj så mycket att jag tror att jag ska spricka. På julafton ångrar jag att jag inte är hemma med mina nära och kära och jag funderar mycket på om jag verkligen ska stanna kvar.

En av mina två själsfränder till bästa vänner förlorar en familjemedlem och kommer med ett annat oerhört sorgligt och tungt besked och jag blir så oerhört ledsen för hennes skull. Den andra av mina två själsfränder till bästa vänner förlorar en närstående person och jag blir så oerhört ledsen för hennes skull också. För två år sedan uppdagades en liknande kedja händelser då vi alla tre förlorade en nära person var under loppet av ett par veckor. Med tre veckors mellanrum gick dem bort och vi delade vår sorg den våren. Givetvis grips jag av totalt panik när jag inser att det den här gången igen utspelar sig ett förlopp av samma natur och inom samma tidsram. Först inträffar det första dödsfallet, inom tre veckor kommer beskedet om det andra och min paranoia som varit som bortblåst sedan mitt stora miljöombyte slår till som en blixt från klar himmel. Jag inser att jag är nästa på tur om det nu är så att historien faktiskt upprepar sig. Panik och ångest (obs, inte panikångest, utan panik OCH ångest) avlöser varandra och jag börjar oroa mig som aldrig förr. Jag insåg det inte förrän i efterhand, men jag får många varsel om vad som var på väg att hända och jag börjar oroa mig för vem det är jag kommer att förlora. För jag är så jävla säker på att det faktiskt kommer att hända även mig, och att ingen av oss tre skulle bli förskonade från olycka den här gången heller. Jag VET så djupt inom mig, att det är samma sak som är på väg att ske igen, nu två år senare.

Och så kommer samtalet. Det jag varit rädd ska starta varje gång jag svarat i telefonen under hela den tid jag haft en egen telefon. Det är som jag föreställt mig, och paniken bryter ut i full skala när jag hör min mamma yppa orden jag är mest rädd för i hela världen, nu från andra sidan kontinenten. "Anna, det händer någonting hemskt. Det är Smilla. Hon är påväg bort från oss". Som om grymheten inte vore nog utbredd. Som att det är året inte skadat mig tillräcklig. Som att universum bara var tvungen att sticka kniven en extra decimeter djupare och vrida omkring med allt kraft som bara går. Mitt hjärta exploderar av sorg, och så genomför 2016 sitt avslutande och absolut grymmaste drag någonsin. Och det tar min älskade, älskade, älskade lilla hund ifrån mig. Med bara tre dagar kvar av det här vedervärdiga året rycker det iväg den varelse jag älskar djupast och heligast i hela världen. Mitt allt, min bästa vän, som jag alltid vetat var för bra för denna värld finns helt plötsligt inte längre.

2016. Jag kapitulerar nu officiellt för din grymhet. Du vann. Du tog min idol, du tog den jag älskade mest av alla i världen. Du gav ett viktigt pris till en inkompetent mansgris. Du gjorde en rasist, sexist och misogyn galning till det amerikanska folkets kommande president. Du har skördat så många liv världen över, i akter av totalt grymhet och hänsynslöshet. Du tog Carrie Fisher ifrån oss innan alla de nya jävla Star Wars-filmerna hann bli gjorda. Du tog Prince. Du tog för helvete Alan Rickman innan han ens hunnit få bli åttio och sitta i sin gungstol som han alltid pratat om. Du gav cancer till vad känns som allt och alla. Du har brutit ned min mentala hälsa något så enorm effektivt att jag knappt känner igen mig själv.

Som grädde på moset fick jag skabb dessutom. Det var svinäckligt. Du ditt jävla vider till årjävel. Jag hatar dig och jag hoppas att jag under hela min livstid ska slippa uppleva ett år av din natur igen. Jag HATAR dig.

Men på allvar???? 2016? REALLY? Var du tvungen? David Bowie. VAAAAAR DU TVUNGEN?

Härmed förbannar jag din existens och bannlyser dig.
Adjö jävla årjävel.
DU ÄR ALDRIG VÄLKOMMEN TILLBAKA.

Det här året har drivit mig till totalt vansinne. Jag är känslokall och jag blöder inte längre rött blod utan bara svart tjära, som rinner ur mina ådror. Jag gråter inte längre tårar, i min sorg finns bara salt syra, som fräter bort all godhet. Alla mina stjärnor har slocknat. Du har gjort mig lika kall som månens baksida. Aldrig mer kommer jag att kunna se något ljus. Jag har drunknat i en våg av ändlös sorg. Alla mina mardrömmar har besannats och det känns som att insekter sakta äter upp mina ruttnande organ inifrån. Min godhet är begravd och mitt hopps låga har slocknat, kvar finns bara min ilska och mitt hat. Du har startat ett krig och jag har redan förlorat, utan att kunna försvara mig det minsta. Jag har blivit döden. Du har förstört allting du rört vid. Kvar av mig finns bara skärvor. Du är det monster som terroriserat mig så att jag i mitt försök att bekämpa dig blev ett monster själv. Utan att inse det innan det var för sent.

Jag kastar ut dig ur mitt liv. Din skada är redan skedd.
Denna is
ger aldrig
vika.

Du har ingen makt över mig eller någon annan längre.



DEL 2: THE RISE

Det är Januari i Göteborg. I sorgen efter min största idols bortgång bestämmer jag mig för att hedra hans minne genom att leva mitt liv till det fullaste precis som jag vill leva det, och släppa taget om min trygghet och rädsla. Jag bestämmer mig för att våga, och trots de otaliga stunderna av tvivel så landar jag (nästan) helhjärtat i beslutet om att jag ska säga upp mig från mina två drömjobb när våren blir till sommar och flytta tillbaka till min hemstad. Allt detta för att kunna göra det möjligt att flytta till Sundsvall om jag i år igen visar mig bli antagen till min drömutbildning. För i år finns den styrka jag saknade när jag kom in förra sommaren. Då fanns ingen trygghet, ingen övertygelse och timingen var så jävla fel den bara kunnat bli. Jag vet att jag riskerar att gå bet och inte bli antagen, men med en precis lagom stor hög sparpengar på kontot rycker jag på axlarna och tänker att mitt näst bästa alternativ kommer att bli jävligt bra det med. Jag har ju alltid velat åka till Bali. Och jag har ju alltid velat utveckla min matlagning, och ställer in mig på att det blir det ena eller det andra och att det oavsett kommer att bli fantastiskt.

Jag köper två par Acnejeans, bleker håret kallare och lyssnar på Life on Mars varje dag. På många vis känner jag mig ren, ny och väldigt lycklig. Jag bor i en fantastisk lägenhet med en fantastisk vän i en fantastisk stad. Vi delar några riktigt sjuka stunder och spenderar vår gemensamma tid med allt från att följa svenska dokusåpor, spionera på våra grannar som säljer vapen (och ringa polisen och göra en big deal av någonting som i själva verket inte var en big deal), hata rasism och peppa varandra till att ha roligt och njuta av allting som är bra i livet, trots att vi båda stressar ganska mycket. Min garderob vet inga gränser och jag hämtar hem kläder från det ena jobbet och smink från det andra. Mina jobbförmåner har aldrig gått så hand i hand med mina intressen NÅGONSIN. Min syster fyller tjugo och vi åker på spa för att fira och vi hamnar i den dråpligaste situationen vi båda någonsin varit i och Karin är hysteriskt arg och till råga på allt naken och jag ligger lamslagen av skratt i vår dubbelsäng och skrattar så att jag inte kan andas i flera minuter. Vi äter fantastisk mat, geggar in oss med så mycket lera att vi ser ut som Shrek och andas ut så mycket gammalt elände och in en massa ny frisk havsluft som fyller oss med energi. Tack universum. Och tack Olaplex för att du gör det omöjliga möjligt.

Göteborg är snötäckt i flera veckor och vintern är iskall. Allting är så fantastiskt vackert att jag vill gråta av vördnad för naturens skönhet så fort jag går utanför dörren. Jag kämpar med min hy och för att kunna hantera mig själv och min akne så blir jag världsmästare på att sminka mig. Ett helt nytt intresse föds och plötsligt står jag i en timme varje morgon och lägger avancerade skuggor, köper min första highlighter och blir drottningen av ögonbryn. Med denna nyfunna talang väcks en helt ny typ av kreativitet och jag utvecklar gradvis ett mycket sundare förhållande till mitt utseende och min kropp. En gång för alla inser jag att mitt egenvärde inte sitter i hur jag ser ut, och att skönhet inte är någon sorts hyra jag är bunden att betala för att jag är en kvinna på den här jorden. Utan någonting som JAG kan ägna mig åt för att det är kul och så konstnärligt. Jag växer några centimeter och blir starkare, och i takt med att ny frisk hud börjar titta ut under den syraskadade gamla ärrade huden så börjar jag känna mig mer och mer som mig själv, men som ett nyare och bättre jag. Jag känner dagligen att jag verkligen blivit en typ av person som jag länge velat vara, och jag känner stor tacksamhet för vad jag brutit med och vad jag gjort av det. Jag köper en helt fantastisk fotobok för några av mina julklappspengar och där i allra kallaste Göteborgsvintern så tar en gammal dröm helt ny fart, och jag bokar årets första resa. Bara vetskapen om att jag i början av maj ska få åka till mitt absoluta drömresmål i hela världen ger mig all energi jag behöver för att kunna jobba som en liten myra hela våren. Jag jobbar och jobbar och jobbar och lär mig massvis, har det väldigt bra och tjänar ihop en jävla massa pengar. Tack universum.

Angelina kommer på besök och vi har den sjukaste utekvällen vi två någonsin haft. Jag blir en näsring och 400 kronor fattigare men så mycket skratt och glädje rikare. Än idag är vår kväll ett kärt minne och en viktig lärdom. En gång en TT, alltid en TT, eller två i det här fallet. Jag ser Star Wars på bio hur många gånger som helst och jag blir lika lycklig varje gång. Jag älskar verkligen film. Och jag älskar musik. Jag är trots katastrofhy on fleek varje dag och promenerar stolt nedför avenyn med ett stärkande soundtrack i lurarna. Jag känner mig oövervinnerlig, jag känner mig fin och jag känner mig mäktig. Jag känner att en liten, liten bit av Bowies själ aldrig lämnade jorden, utan kom och bosatte sig i mig istället. Jag är lite mer David Bowie än tidigare, och det ger mig all inspiration och pepp jag behöver. Jag bor granne med Sofia. Vi ses HELA TIDEN och ser på film eller äter frukost eller dricker te eller gör ögonfransar eller fikar i stan eller dricker vin eller skrattar åt någonting eller frustreras åt någonting. Vår vänskap växer sig starkare än någonsin det här året och bara vetskapen om att hon finns i mitt liv och är min vän gör det miljoner gånger bättre. Så ofta har jag känt att vi är exakt samma person som råkat födas i två olika (men ändå jävligt lika) kroppar på två helt olika platser med nästan tre års mellanrum. Årets andra resa bokas, och med siktet inställt på att spendera halva juni i Italien känns tillvaron totalt uthärdlig trots att den här vintern är svinkall. Tack universum.

Jag tar fem nya hål i öronen totalt det här året och gör fler nya tatueringar än vad jag kan hålla ordning på. Jag har så jävla mycket sex med så jävla många olika personer. Efter att ha blivit besviken på ännu en snubby inser en gång för alla att jag verkligen inte är hetero och ger slutligen upp tanken på att mitt liv ska gå ut på att jag ska ställa upp för män som aldrig någonsin ställer upp för mig. Mycket friare och lite mer flytande slutar jag att vara besatt av att ge mig själv en massa etiketter och bestämmer mig för att vara mig själv oavsett vad andra vill kalla det. Återigen, tack David Bowie. Jag utökar min samling parfymer och läppstift och luktar godare och är snyggare än vad jag någonsin varit tidigare. Jag eldar säkert tio doftljus och trehundra värmeljus den här våren. Jag blir mycket bättre på att laga mat. Blir mer spirituell, mer positiv och mer trygg. Jag är på spa flera gånger och njuter av att känna mig i fas med mig själv. Jag levlar upp på ena jobbet och examineras, får diplom och är plötsligt hudvårdsexpert. Jag har lärt mig miljoner nya saker det här året och jag kan så JÄVLA mycket mer än vad jag kunnat innan. Tack universum.

Det blir maj och ett av mitt livs största drömmar går i uppfyllelse. Jag reser till mitt första fornsovjetska land Ukraina och reser till mina drömmars plats - Tjernobyl. En besatthet når sin kulmen och jag kommer ut på andra sidan som totalt frälst, upplyst och ännu mer besatt än innan. Jag börjar inse vad jag vill ägna mitt liv åt och vilken typ av frågor jag känner att jag måste lägga min tid på. Jag får äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN se min älskade radiomast som jag varit så besatt av. Jag får till och med klättra i den!!! Jag är lyrisk. Jag är hoppfull och jag känner att jag landar väldigt mycket den här våren. Både i insikter, upplevelser och erfarenheter och jag känner mer än någonsin att jag är den jag är menad att vara. Tack universum.

Det här året kommer två personer tillbaka till mig. Delvis hittar vi någonting gammalt och delvis så skapar vi någonting helt nytt och mer fantastiskt än innan. De kommer som två blixtar från klar himmel och uppenbarar sig som två av universum utsända ljusglimtar på himlen. Den första av dem är Alice och under våren träffas vi för första gången på flera år. Vi finner verkligen varandra på direkten och klickar som aldrig förr. Vi pratar om ALLT och drar våra livshistorier för varandra. När vi väl är uppdaterade om läget så tar vi vid där vi slutade sist och fortsätter i rasande fart. I år har vi setts flera gånger trots att vi bor på flera olika håll och jag räknar henne till en av mina absolut bästa vänner. Tack universum.

Jag tar ett bitterljuvt farväl av Göteborg, av den bästa granne jag någonsin haft men som tack och lov är en av mina bästa vänner och fortsätter att vara en del av mitt liv och flyttar mitt pick och pack och mig själv till min hemstad Halmstad. Jag har en avtackning på varje jobb och jag slås av hur underbara kollegor jag har på båda ställen, hur mycket de här jobben gjort med mig och hur värdefull den här tiden i mitt liv varit. Jag går först på Summerburst, är så jävla full och har så JÄVLA roligt tillsammans med ett så bra gäng och bara ett par dagar senare på Håkan på Ullevi med Sofia. Min sista kväll i Göteborg på väldigt, väldigt länge. Håkan sjunger ut min tid i Sveriges framsida och jag är lyrisk och gråter i princip hela kvällen, och känner både glädje och sorg för Göteborg. Jag återvänder till min hemstad med buller och brak och har ännu en knäpp men fantastisk utekväll med Angelina. Kort därefter packar jag en jättetung resväska med alldeles för lite kläder och åker till Italien. Håret blir gult av alla mina poolbad och mitt melanin mer aktiverat än någonsin tidigare. Mitt ansikte har återhämtat sig väldigt bra från vintern och vårens enorma påfrestningar och för första gången på över ett halvår kan jag gå ut utan att sminka mig och ändå klara mig från ångest. I en halv månad åker jag kors och tvärs genom Italien, tar jättemycket foton och äter KOPIÖSA mängder pasta. Livet är underbart och vi lyssnar på Veronica Maggios nya platta i bilden varje dag. Jag tänker på att jag vill ha ett gult ananasglas jag med, men har ännu inte lyckats hitta något. Jag får återse fantastiska platser där jag varit innan och jag får se nya där jag aldrig varit förr. Bland de tidigare; Cinque Terre och Rom och bland de senare; Grosseto, Ovada och Pitigliano. Jag älskar verkligen Italien så himla mycket.

Jag kommer hem och firar midsommar tillika min 23-årsdag. Släkten samlas på terassen och jag har den största och sjukaste krans jag någonsin haft. Jag dansar kring midsommarstången med min minikusin Wilma och min syster och är konstant genomsvettig eftersom det är sommarens varmaste dag. Jag är så glad och badar i tacksamhet hela dagen som blir så himla lyckad. Fem dagar senare åker jag till London med ett fantastiskt gäng tjejer bestående av bland annat Sofia. Vi går på de sjukaste klubbarna jag någonsin varit på och jag skaver sönder mina fötter i klackar jag aldrig gått in. Jag försöker dansa och dricka bort mina bekymmer, och trots beskedet om att skolan ställs in så har vi en fantastisk resa. Kanye West bosätter sig både på gott och på ont sig i min hjärna och Famous visar sig bli min mest spelade låt på Spotify under 2016. Jag skäms. Men den är lika skruvad som det här året. Så varför inte? På vår Londontur hade jag verkligen the time of my life och allt var så jävla sjukt men så jävla roligt. Den där dagen av totalt ångest vägdes ändå upp av allt som var kul.

När jag kom hem tog mina två soulmates med mig på en helt fantastisk utflyktsdag. Verkligen en av mina absoluta höjdpunkter år 2016. Vi åkte till Kullavik och klättrade på klipporna, besökte Nimis (som är det coolaste jag skådat, som Dugamasten fast snickrat av drivved), åt pommes och chips och badade. En hel dag med mina två bästisar. Så många timmar av ren lycka. Tack, tack och åter tack för att ni tog med mig på den, det kommer alltid att vara ett av mina finaste minnen. En stjärna på himlen att aldrig glömma bort.

Mitt sommarlov som jag trodde skulle bli idel lediga dagar blev en flod av händelser och så jävla mycket roligt. Jag har träffat Erica som har kommit att bli en helt fantastisk nära vän. Jag var i Stockholm och passade hennes katter i en vecka, träffade Patricia och såg världen sanna drottning - Beyoncé. Det var det största. Jag bara grät. Det var för starkt. Jag var inte värdig. Jag är fortfarande stum. Jag har varit i Dalarna och sökt mina rötter lite. Jag har fått en mycket bättre relation med min mamma. Jag har spenderat så otroligt mycket tid med min hund, vi har delat så många fina stunder tillsammans och så jävla mycket kärlek. Jag har druckit så jävla mycket kaffe. Jag har lyssnat på så jävla mycket musik. Jag har badat i mitt badkar säkert hundra gånger. Jag har sommarpratat på Rotundan, där uppenbarade sig den andra ljusglimten utsänd av universum - Matilda! Lika arga på samhället och ungefär lika malplacerade fann vi varandra på nytt den här sommaren. För när vi väl hade börjat prata om chips, kaffe, relationer och hur det är att vara den högljudda tjejen som i skolan betedde sig precis lika jobbigt som en av killarna men alltid fick så jävla mycket mer skit för det för att hon aldrig passade in i normen så kunde vi helt enkelt inte sluta. Våra idéer visste inga gränser och när vi förenade vår kreativitet så skapades för första gången vår idé om att börja podda, någonting som skulle komma att bli ett verkligt projekt som blev så mycket mer lyckat än vad vi kunnat drömma om. Tack universum! Och tack Matilda, du är verkligen ett jävla geni och den bästa poddpartnern en gäri kan ha.

Jag, Sunnis och Angelina var iväg på ännu en av våra turer. De är alltid lika roliga trots att ingen är den andra lik. Vi for till Karlshamn för en kväll och hade det fantastiskt. Kort därefter åkte jag och Sunnis till Kreta för en vecka av total avkoppling. Vi låg i varsin solstol och lyssnade på Creepypodden, tittade på Pokemon, åt fyllda tomater, drack drinkar och hon spökade lite för mig. Det var så skönt och fantastiskt på alla vis och så välbehövligt. Det var min första riktiga utandning och det var först här jag på riktigt tillfrisknade från min influensa jag dragits med i fem veckor. Tänk att jag skulle återfinna min kärlek för spökhistorier på en grekisk strand, och dessutom få ett jobb som väntade på mig hemma i Halmstad! Tack universum. Och förlåt moder jord för ytterligare två flygresor. Jobbet på Glada Grisen, Halmstads första och enda veganrestaurang började så fort jag kom hem och det var fyra ljuva veckor. Tyvärr blev de inte fler eftersom restaurangen gick i konkurs. Men det var fyra fina veckor av underbara kollegor, gott kaffe och mat vars smaker går bortom mitt förstånd. Så gott. Jag saknar fortfarande vitlöksbröden.

Jag åkte till Italien igen. Den här gången i sällskap med pappa med destination Tagliolo och Nina för att skriva och fota reportage. Vin, kaffe och kul. Och på vägen hem åkte vi till Milano, precis samtidigt som fashion week startade dessutom!!!! Ännu en dream come true.
Jag och Karre såg Zara Larsson på Liseberg, sedan flyttade hon till Malmö. Karin alltså, inte Zara (som jag för övrigt träffade på och gjorde bort mig inför i London ett par månader tidigare, haha). Jag följde med som moraliskt stöd och bärhjälp och passade på att hänga med Alice. Sensommar blev höst och jag spenderade nästan all min tid med Smilla. Jag träffade Sunnis och Angelina mycket oftare än vad jag gjort de senaste tre åren jag bodde i Göteborg. Jag drack supermycket kaffe. Jag rustade upp min farbrors företag virtuellt och började styra upp allt från hemsida till bildmaterial och vips pysslade jag med design hela dagarna. Jag och Karre var på världens bästa våffelbrunch. Jag och Sofia träffades så ofta vi kunde. Bland annat blev vi inspirerade av kvinnan som skrivit en recension av den nya Tarzanfilmen efter ett par glas vin och bestämde oss för att göra samma sak. Så vi drack oss fulla och gick på bio och jag har nog aldrig fnissat så mycket, och två timmar har nog aldrig gått så fort. Vi gick därifrån och var kära i både Alexander Skarsgård och Margot Robbie och sugna på mer vin, så vi drack mer vin. Sedan vaknade vi mitt i natten och drack varsin liter mineralvatten, hahaha.

Jag gick in i någon sorts ny fas och äntrade vad som skulle komma att bli del två av min höst. Jag åkte till Patricia i Stockholm och spenderade några dagar med att träffa vänner, äta god mat och inte minst falla fullkomligt huvudstupa in love på nytt med mitt absoluta favoritband genom tiderna - och jag drabbades av samma Placebofeber som jag gjorde när jag hörde dem för första gången i femtonårsåldern. Konserten på Cirkus blev startskottet för den totala hets jag äntrade därefter. Det kan ha något att göra med att ingen kan bära mig genom tider av ångest som Placebo, eller med att jag träffade Stefan efter spelningen eller helt enkelt bara för att de är världens bästa band. Så jag blev helt knäpp och lyssnade på Placebo dygnet runt i typ en månad och åkte till Hamburg bara några dagar senare och såg dem igen. Och efter den spelningen så träffade jag dem båda. Det var så sjukt. Det var nog min sjukaste dream come true det här året. Jag var kolugn när det hände men när jag gick från arenan tillbaka till mitt hostel så bara skrek och hoppade jag. Det var det sjukaste som hänt mig. Mina hjältar, nu levande dessutom. Någonting föll på plats och jag blev verkligen bönhörd.

När jag inte såg eller träffade eller flippade ur totalt på grund av Placebo så såg jag faktiskt Kent två gånger. Först i Göteborg och sedan i Malmö med mamma. Och ännu en dröm slog in när jag bevittnade Sveriges stolthet Silvana Imam på Pustervik i början av November. Hon startade en revolution i mig och jag blev fan en bättre människa efter den kvällen. Återigen - så stark stund, jag är inte värdig denna gudinna. Tack universum för all den här musiken som gör mitt liv till vad det är. Jag extraknäckte som Elsa på ett barnkalas och kidsen blev hysteriska. Det var så jävla roligt. Matilda kom hem från Bali och vi drog igång Nya Egopodden, och med det fick båda våra liv en ny mening. Jag slingade utväxten och fick ny energi till att leva. Jag, Sunnis och Angelina hade världens bästa dag först på julmarknad, sedan på ett berg och till sist hemma hos Sunnis med en massa sushi. Och flera tårar. Och så himla mycket kärlek.

Och till slut hände det - THE dream come true. Jag flyttade till Ryssland, mina drömmars land. Och här är jag än. Härifrån fick jag ta mitt tårdrypande men ändå så vackra och lyckliga farväl av min bästa vän på jorden, som avslutade sin tid här på finast tänkbara sätt. I och med flytten hit så bröt jag med allt. All min ångest, all min paranoia och all min ledsamhet och frustration över vad som varit. På den korta tid jag bott här har det förvisso hunnit dyka upp många nya frågetecken och väldigt mycket ny frustration, men den här förändringen har varit så nyttig för mig. Nu i dagarna har någonting lossnat för mig och jag hör mig själv både fråga, svara och tänka på ryska, det språk jag helst av allt vill lära mig. Här dricker jag en helt annan typ av kaffe och deltar i en helt annan typ av kultur och allting är helt nytt, men allting är också bra. Naturen är hjärtskärande vacker, människorna jag lärt känna här är några av de vänligaste jag träffat i mitt liv.

Jag har inte druckit alkohol på över en månad. Jag har inte haft speciellt mycket ångest och jag har bara haft ett inslag av paranoia, som jag nämnde tidigare. Jag har inte sminkat mig ALLS under den månad jag bott här och jag tycker att jag är fin ändå. Nu känns det konstigare att faktiskt sminka sig än att inte göra det. Jag poddar med Matilda, jag målar jättemycket, skriver en hel del och börjar utveckla ett nytt perspektiv på tillvaron. Jag är så mycket mer än vad jag varit tidigare. Jag är starkare än någonsin, och jag är godare än vad jag någonsin varit. Världen må vara så hård och jag alldeles för mjuk, men i denna mjukhet finner jag min styrka.

2016. Jag trodde stundtals att du verkligen försökte döda mig (eller typ alla andra jag bryr mig om, vilket du delvis lyckades med), men inte ens din grymhet kom åt mig. Efter denna prövning till år kommer jag att komma ut på andra sidan dig med nya färdigheter. Du har gjort mig till min egen sköld. Du tog så mycket ifrån mig att jag var tvungen att ge mig själv så mycket mer. Gång på gång har du försökt knäcka mig, men gång på gång har du faktiskt misslyckats. Jag är starkare än dig. Du må ha tagit allting ifrån mig, men jag har forfarande mig själv kvar, och mig får du fan aldrig.

Det här året har prövat varje fiber i min kropp. Det är ett under att jag inte redan fått tusen rynkor. I ditt becksvarta kolmörker saknades facklor så jag gjorde mig själv till en. Skicka mig ännu en syndaflod, jag slocknar aldrig. Jag är kall men jag är klar och jag är ljus. Inte ens idel svärta kommer åt mig. Jag har rest mig ur askan, vuxit mig starkare än någonsin. Kom. Och. Ta. Mig. Om. Du. Kan. Jag är en jävla solstråle, jag ser på världen med ny blick. Du öppnade mitt tredje öga. Jag är en hybrid av allt jag varit och allt jag kommer att bli. Jag är större, visare tack vare dig. Smartare än vad du klarar av.

Jag kastar ut dig ur mitt liv. Din skada är redan skedd.
Detta ljus
ger aldrig
vika.

Du har ingen makt över mig eller någon annan längre.



På denna botten spirar blommor. Jag menar verkligen allvar när jag säger att nu kan det ENBART bli bättre än vad det varit tidigare. Jag har prövats och jag har kämpats och jag har överlevt och tack vare det har jag fan renats. Jag är någonting helt annat nu, något som är bättre än innan. Älska dig själv, älska allt och alla så mycket du bara förmår, det är det enda sättet. Åh vad jag tvivlat på mig själv, säkert tusentals timmar sammanlagt och sagt precis som han där Kent (haha) och på riktigt tänkt OM JAG BARA KUNDE FYLLA MITT HJÄRTA MED GODHET men ändå aldrig trott att jag kunnat eller ens vågat försöka. Men det går och jag kan.

Det här året var allt. Det var bara bra och det var bara dåligt. Det var hopplöshetens moder och det var det tomma pappret samtidigt. Nu när jag uppenbarligen på köpet blivit helt jävla knäpp (läste precis igenom allt jag skrivit och bara VEM ÄR JAG ENS JAG E JU SJUK I HUUUUVUDET? allt är precis som vanligt med andra ord) men det var väl oövervinnerlighetens pris. Det var priset av att vara som mest sårbar och mest oåtkomlig exakt samtidigt, och i efterhand så inser jag att varje motpol bar den andra. Det här året har verkligen krävt så mycket av min tankeverksamhet att jag bara är två steg från paradise och nirvana och ALL total upplysthet som finns. När jag vaknar den första januari 2017 kanske jag blivit en självlysande mask eller så är jag kvar i samma kropp som innan.

Hur som helst, hela mitt väsen har levlat upp, det är ett som är säkert. Och jag känner mig hoppfull inför framtiden. Om det här årets ens var på riktigt? För min del så hade det lika väl kunnat vara ett stort skämt, eller en väldigt lång dröm. Jag blir faktiskt glad om jag vaknar imorgon och inser att det fortfarande är den första dagen av 2016 (fast arg också för då vaknar jag med någon jävla dude jag inte ens minns vad han heter eller hur han ser ut, haha. Det kan jag förvisso ta tillfälle i akt att fråga då) och att inget av det faktiskt hände på riktigt. Det här året kanske var vår limbo? Vem vet vad som kommer att hända?

Yin och yang är VERY REAL. Ja ja, min krönika slutar här. Jag säger som Bey - TIME TO SLAY. Bring it on 2017, bring it on!








Alltså snälla spärra inte in mig även om ni tycker att jag är loco efter att ha läst detta. Blame Bowie.


Och förlåt om jag har stavat fel, det är fan för långt för att korra.


Min ängel. Allting känns lättare idag. Jag vet att du har det så bra, jag vet att du är lycklig. Tack.

till min älskade hund


Min bästa vän i hela världen. Med rutig nos och de mjukaste tassarna som finns. Min Smilla. Född den första december år 2002 som Fashionpacks Gossip Girl (verkligen det roligaste kennelnamnet som någonsin givits till en vovve). Som kom till vår familj i februari 2003, när jag var nio år gammal. I nio år hade jag funnits utan Smilla. I fjorton år och en månad fick jag finnas tillsammans med henne, växa upp vid hennes sida. Och idag kom slutligen den dag jag fruktat så länge, där mitt liv utan Smilla tar vid igen. De fjorton år tillsammans känns så mycket längre än de nio vi hade utan varandra. Fjorton år är så länge, speciellt i hundår, det är nästan hundra.

Som en gammal, gammal liten hund somnade Smilla in lugnt och fridfullt tidigt imorse, precis i samma ögonblick som solen gick upp. Det var ett så fint ögonblick. Inte alls som jag föreställt mig det, ingen fasa, ingen ångest och ingen panik. Bara en individ som levt ett så långt och lyckligt liv och som tveklöst var helt redo för att lämna oss, och inte ville någonting hellre. Efter att ha varit pigg, kry och stark i hela sitt liv (bara det känns som en sådan välsignelse, jag känner nästan ingen annan hund som fått leva utan komplikationer till hög ålder) blev hon plötsligt dålig under eftermiddagen igår. Mamma ringde mig på kvällen och jag var med på videochatt nästan oavbrutet under de sista tolv timmarna av Smillas liv. Efter ett liv där jag värderat varje sekund med henne högt så ville jag plötsligt inget hellre än att det skulle få ta slut. Hon hade ont, kunde inte resa sig på benen och kräktes. Hon var så redo, inte rädd alls och det var så smärtsamt att se henne så, trots att det bara var i en bråkdel av all den tid hon levt. Jag fattar vilken tur vi haft. Hennes hjärta måste vara det starkaste i hela världen. Trots att hennes kropp åldrats och att hon knappast hade samma vitalitet som hon hade som valp längre så har hon alltid varit helt klar i huvudet. Så lycklig, så medveten om sin omgivning, så klok och så oerhört omtänksam. Alltid ständigt vakandes, följandes efter som en liten skugga oavsett vart en gick. Hon sov alltid på mattan bredvid sängen och sa alltid godnatt och godmorgon på sitt egna sätt.

Min älskade Smilla. Oavsett hur bottenlös min och min familj sorg känns idag, efter att precis ha tagit farväl, finns det bara så mycket kärlek och glädje kvar. Alla fina minnen. Smilla har varit med på ALLT. En så given del av familjen, av flocken. Det har varit vi fem under alla de här åren, och jag har alltid svarat fem på frågan hur många vi är i min familj. Idag blev vi fyra. Saknaden är det jobbigaste, och vetskapen om att jag inte kommer att mötas av mitt glada yrväder när jag öppnar dörren hemma i Sverige igen. Bara tanken på att gå genom parken som ligger i mitten av mina föräldrars två hem i Halmstad utan henne river i mitt hjärta. Aldrig mer stanna på våran bajskulle. Aldrig mer gå halvvägs in i buskarna innan cykelviadukten och aldrig mer sitta på stenarna tillsammans.

Du kommer alltid att fattas mig i varje bild jag tar.

 Jag är så obeskrivligt ledsen. Det känns som att jag aldrig kommer att bli glad igen. Det känns som att jag kommer att vara halv i resten av mitt liv och inte bli mig själv igen förrän vi ses igen på andra sidan. Jag hoppas att du väntar på mig där. Det känns så konstigt att jag för bara en knapp månad sedan skrev det här inlägget. Idag finns du inte längre hos oss.

Smilla, Smilla, mitt hjärta slits itu. Du har alltid varit för bra för oss. En så ren själ, så god och fin och ren. Jag vet att ditt slut aldrig hade kunnat bli bättre än vad det blev, och jag vet att du är där du ska vara nu. Men vi som är kvar på jorden utan dig, vad händer med oss? Hur fortsätter en att leva trots att ens lilla hund bara finns kvar som kärlek i hjärtat och vackra stunder i minnesbanken? Jag är rädd för att glömma hur gott du luktade när du var nybadad. Jag är rädd för att glömma hur mjuk din schackrutiga nos kändes under mitt pekfinger. Hur din svans rörde sig så intensivt att du knappt kunde förmå att stå upp när du var som lyckligast. Jag är rädd för att glömma minnet av när du som valp upplevde regn för första gången och gick fram till altanen och slickade i dig vattnet som samlats på den. Och hur du alltid drack ur fågelbad och vattenpölar för den delen. Och rullade dig i kattbajs, skällde på din spegelbild i fönstret och älskade varje ny person du träffade. Nu vet jag hur det känns när hjärtat slits sönder av sorg.

Jag är så glad för alla bilder jag har. Jag kommer att titta på dem jämt.
Du kommer alltid att leva kvar i mig. Jag kommer att älska dig för alltid, och mycket längre än så.


På din födelsedag när vi var ute och åkte. Handlade mat och en massa hundgodis för att fira.


I mammas trädgård i somras. Titta på mönstret på nosen bara. Världen finaste.


Med min morfar och morbror på den sistnämndas födelsedag. Alltid så glad, alltid på språng.



Med Matildas tollare Love en dag i stan för flera år sedan. En till änglahund.


Haha, till och med Google har förevigat oss. På grusvägen utanför huset där vi växte upp som två små prickar bredvid kossorna.


En snöig vinter för åtta år sedan.


Det är såhär jag vill komma ihåg dig i mitt huvud. Med nosen täckt av snö, det bästa du visste.




När jag typ mådde som sämst och på riktigt var helt sjuk i huvudet. Åt inte och sov inte och visste inte om det någonsin skulle bli bättre. Du har alltid tröstat. Du har alltid förstått och du har alltid fått mig på bättre humör.


I trädgården hemma i huset en sommardag.


Men det här kommer nog ändå alltid att vara min favoritbild. Från i våras mellan åkrarna utanför Halmstad. Vi hade en så fin stund där.



Det här blev den sista bilden på oss tillsammans. På mattan i vardagsrummet hemma hos pappa. Precis på samma plats där du till slut inte orkade mer.

När jag skriver det här så sitter jag bokstavligt talat och gråter ögonen ur mig. Hjärtat värker och jag känner mig så tom, men jag kan inte låta bli att le. Jag är så lycklig över den långa tiden vi fick tillsammans. Jag är så lycklig för allting du lärt mig. Jag är så lycklig över att just jag fick vara med i din flock och ta del av din kärlek. Jag är så lycklig över att du fick ett så långt och bra liv. Jag är så lycklig för att du har det bra där du är nu. Tack Smilla. Jag älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar dig mer än allt annat.

Nu ska jag gråta och gråta och gråta tills jag tror att det inte finns några tårar kvar, leva resten av mitt liv med samma glädje som du gjorde och om många jordår ska vi ses igen på en helt annan plats. Och då ska vi aldrig skiljas åt igen.

Jag har ofta tänkt att den här världen är för hård för mig. Mina känslor är för sköra. Jag är för mjuk. Världens grymhet och sorg är för stor för att jag ska ta mig igenom den. Jag med alla mina känslor som jag önskar att jag kunde bära på utsidan, som jag egentligen är skapt för att göra. Men den oföljsamma världen har gjort mig hård, fått mig att skapa någonting jag inte är. Någon som är för sårbar för att vara den jag verkligen är. Så jag har stängt in alla mina känslor. Burit dem på insidan för att världen är för hård för att jag ska kunna ha dem på något annat vis. Blivit någon som verkar kall och kantig, bara för att skydda mig själv.

Men ibland är det för svårt. Ibland är livet för elakt och svårt för att jag ska kunna klara av det, oavsett hur väl utvecklade mina skyddsmekanismer än må ha blivit. När den största sorg jag någonsin upplevt sköljer över mig, bokstavligt talat och river sönder alla mina säkerhetsmurar. Inatt har jag gråtit så mycket att det till slut nog var mer snor än kvalster i mitt täcke. En dag jag alltid vetat skulle komma (någon gång) kom ganska oförberett och jag gick sönder.

Jag är så liten egentligen. Mina känslor är för stora för min kropp. Mina tankar för tunga för att bära. Gång på gång känner jag att vad jag har på insidan är för stort för att få plats där. Världen är för hård för mig. Förlust och hjärtesorg går aldrig att förbereda sig inför, men den kommer ändå. Det är svårt och det går inte att hantera på något annat sätt än att bara gråta och gråta och gråta, tills sängen svämmar över av snor och sorg. Tills en hulkar i sin fulgråt med tusen tårar ingnodda i kudden. Tills håret ser ut mer som ett smörpaket än en frisyr. Tills hjärtat värker så hårt att en knappt kan andas.

Världen är för hård för mig. Min kropp är inte gjord för att parera en sådan här sorg. Jag är inte skapt för all den här ondskan och ledsamheten. Jag är för liten, för mjuk.